Sura 65: Skilsmässan

O profet! när I skiljen Eder ifrån edra hustrur, så gören det på deras bestämde tid. Beräknen noga denne tid och frukten Gud, eder Herre. Bortdrifven dem ej ur sina hus, ej heller må de lemna dem (af egen drift, före denne tids utgång), så vida de icke begå ett bevisligt äktenskapsbrott. Detta är Guds bud. Den som öfverträder Guds bud, han skadar sig sjelf. Du vet icke, om ej Gud härefter kan låta något hända (så att man ångrar skilsmessan).

Profet, när I skiljen eder från hustrurna, så skiljen eder från dem vid deras bestämda tid! Fören räkning över den bestämda tiden och frukten Gud, eder Herre! Fördriven dem icke från deras hem! Icke heller må de självmant avlägsna sig, så framt de icke begå uppenbar skändlighet. Detta är Guds stadgar, och den, som överträder Guds stadgar, han gör orätt mot sig själv. Du vet ej, om Gud därefter möjligen låter någon ny omständighet inträffa.

PROFET! När någon av er har för avsikt att skilja sig från sin hustru, skall han [iaktta] den föreskrivna väntetiden och beräkna denna tid [med all noggrannhet]. Och frukta Gud, er Herre! Mannen får inte tvinga [hustrun] att lämna hemmet och hon skall inte heller [självmant] lämna det annat än om hon gjort sig skyldig till en grovt oanständig [eller annan förkastlig] handling. Dessa är de regler som Gud [har föreskrivit], och den som överträder dessa av Gud [givna] regler har begått orätt mot sig själv; det är nämligen möjligt - om det kan du ingenting veta - att Gud efter det [som varit] låter ett nytt läge uppstå.

O profet! då J förskjuten qvinnorna, affärder dem vid deras bestämda tid, och räkner tiden: och frukter Gud, eder Herre. J skolen ej nödga dem utgå från sina rum; ej heller skola de utgå, om icke de begå uppenbar otukt: dessa äro Guds stadgar; och eho som öfverträder Guds stadgar, sannerligen gör han orätt mot sin egen själ. Du vet ej om kanhända Gud låter någon osedd omständighet inträffa efter detta.

När de äro nära uppnåendet af sin bestämde tid, så antingen behållen dem med vänlighet, eller skiljen Eder i vänlighet ifrån dem, och tillkallen som vittnen redlige män ibland Eder, som må afgifva ett uppriktigt vittnesmål såsom inför Gud. — Detta är en förmaning för den, som tror på Gud och på den ytterste dagen. Gud skall skaffa den, som fruktar Honom, en utväg ifrån all olägenhet härvid,

Och när de väntat sin utsatta tid, så behållen dem i godo eller låten dem draga sina färde i godo! Och tagen två redlige män bland eder till vittnen och iakttagen vittnesmålet inför Gud! Härav låter den, som tror på Gud och den yttersta dagen, förmana sig, och den, som fruktar Gud, bereder han utväg

[När någon av er skilt sig från sin hustru] och hennes väntetid närmar sig sitt slut, skall han antingen hålla henne kvar eller också låta henne gå, allt i hedersamma former. Och tag två rättsinniga människor ur er krets till vittnen, och avge själva vittnesmål inför Gud! Denna maning riktas till alla som tror på Gud och den Yttersta dagen. Gud visar var och en som fruktar Honom en utväg ur [alla svårigheter]

Och då de uppnå sin bestämda tid, behåller dem då qvar med godhet, eller skiljer eder vid dem med billighet. Och tager till vittnen rättvise män ibland eder: och förrätter viltnesmålet [såsom] inför Gud. Till detta är den förmanad som tror på Gud och den yttersta dagen: och hvem som fruktar Gud, honom skall Han gifva [på allt en lycklig] utgång, och förläna honom det goda, från ett håll han ej förmodar.

och beskära honom hvad han behöfver till omkostnader ifrån ett håll, som han ej har räknat på. Gud är nog för den, som förtröstar på Honom, ty Gud utför sin vilja. För allting har Gud bestämt ett visst mått och mål.

Och skänker honom uppehälle från ett håll, som han ej tänker sig. Om någon förtröstar på Gud, är Gud hans allt. Gud uppnår förvisso sitt mål; Gud har bestämt måttet för allt.

och sörjer för honom på ett sätt som han inte kan förutse; och den som litar till Gud behöver inget annat [stöd]. Gud når alltid Sitt syfte [och] Gud har fastställt ett mått för allt.

Och eho som förtröstar på Gud, för honom är Han tillräcklig; ty Gud når sitt syftemål: sannerligen har Gud förordnat för allting en oundviklig ordning.

För sådana af edra hustrur, som icke kunna vänta återkomsten af sin rening, i fall I hysen tvifvel om deras tillstånd, så är väntningstiden för dem tre månader. Sak samma vare för dem, som ännu icke haft sin rening. För de hafvande räcker väntningstiden till dess att de nedkommit. Gud skall göra sitt bud lätt för den, som fruktar Honom.

För dem bland edra hustrur, som ej kunna påräkna någon rening, vare väntetiden tre månader, om I nämligen ären ovissa därom, så ock för dem, som ej haft någon rening; men för de havande utsträckes den utsatta tiden, tills de nedkommit med sina foster. Den, som fruktar Gud, bereder han lättnad i hans förhållanden.

Om ni tvekar om [vad som gäller] dem av era kvinnor, vilkas månadsblödningar helt har upphört, är deras väntetid tre månader, och samma tid gäller dem vars blödningar har uteblivit. Och de som är havande skall invänta barnets födelse. Och för var och en som fruktar Honom gör Gud uppgiften lätt;

De bland edra qvinnor som förtvifla om reningen, om J ären [derom] i tvifvel, då [varde] deras väntningstid tre månader, äfvensom för dem som [ännu] ej haft sin rening. Och de som äro hafvande, deras bestämda tid [förlänges] att de må framföda sitt foster: och hvem som fruktar Gud, för honom skall Han göra dess företag lätt.

Detta är Guds bud, som Han har nedsändt till Eder. Den gudfruktiges missgerningar skall Gud utstryka, och föröka hans lön.

Detta är Guds bud, som han nedsänt till eder, och för den, som fruktar Gud, utplånar han hans missgärningar och giver honom stor lön.

detta är vad Gud befaller er genom Sin uppenbarelse. Och för den som fruktar Honom skall Gud utplåna hans dåliga handlingar och öka hans belöning.

Detta är Guds bud som Han till eder nedsändt; och hvem som fruktar Gud, från honom skall Han aftvå dess synder, och förstora dess belöning.

Gifven de frånskilda bostad der I bon, efter edra omständigheter, och förorsaken dem ej sådana olägenheter, att I tvingen dem att gå bort. Äro de hafvande, så försen deras behofver till deras nedkomst. Gifva de di åt edra barn, så betalen dem lönen derföre, och rådgören Eder emellan med vänlighet. Möten I svårigheter härvid, så låten en annan qvinna gifva barnet di.

Låten dem bo där I själva bon efter råd och lägenhet och behandlen dem ej hårt, så att I bringen dem i trångmål! Och om de äro havande, så bestriden omkostnaderna för dem, tills de nedkommit med sina foster! Och om de giva di för eder räkning, så given dem deras lön och avtalen sinsemellan i godo, men om I haven svårigheter, skall någon annan giva di.

Låt [den hustru som inväntar skilsmässa] leva under samma villkor som ni själva inom ramen för era möjligheter, och gör inte livet svårt för henne med inskränkningar [av olika slag]. Om hon är havande, sörj då för hennes uppehälle tills barnet har fötts, och ge henne skälig ersättning om hon ammar ert [barn]; och samråd med henne i godo [om barnets bästa] på brukligt sätt. Men uppstår svårigheter, anställ då någon som ammar [barnet] åt er.

Låter dem bo hvarest J bon, i eder egendom: och ej skolen J göra dem förfång, för att bringa dem i trångmål. Och om de äro hafvande, utkoster på dem [det nödvändiga], tills de framföda sitt foster. Och om de gifva di [åt barnet] för eder, gifver dem då deras lön, och öfverenskommer emellan eder enligt hvad billigt är: men om J råken i svårighet, då skall en annan åt honom uppamma [barnet].

Den som har öfverflöd, han gifve af sitt öfverflöd, och den som fått sig knapt tillmätt, han gifve af det, som Gud har beskärt honom. Gud pålägger icke någon utöfver de medel, som Han har gifvit honom. Gud skall nog låta lättnad följa på nöd.

Den välbärgade dele med sig av sitt överflöd, och den, vars lott är knappt tillmätt, dele med sig av vad Gud givit honom. Gud tvingar ingen själ till annat än vad han givit henne. På svårighet låter Gud lättnad följa.

Den förmögne skall sörja [för det som nu har sagts] med sin rikedom, och den som lever under knappa förhållanden skall avstå [vad han kan] av det som Gud har gett honom för hans försörjning. Gud fordrar inte av någon mer än vad Han har låtit honom förfoga över. Efter svårigheterna skall Gud skänka er lättnad.

Må den som är i välstånd utkosta af sitt öfverflöd; och må den för hvilken dess nödtorft är knapp utkosta [enligt sin förmåga], af hvad Gud gifvit honom: Gud nödgar ej en själ utöfver hvad Han gifvit henne [krafter att bära]. Gud skall efter svårighet göra lätthet.

Huru månge städer hafva icke afvikit ifrån Guds och Hans sändebuds befallningar? Vi hafva derföre med dem uppgjort en sträng räkning och straffat dem med ett grymt straff.

Med huru mången stad, som överträtt sin Herres och hans apostlars bud, hava vi ej hållit en svår efterräkning! Och vi hemsökte den med ett gräsligt straff,

HUR många folk, som i övermod satte sig upp emot Guds och Hans sändebuds befallningar, har Vi inte avkrävt sträng räkenskap och låtit dem utstå svåra straff.

Huru många städer hafva varit olydige mot deras Herras och Hans apostlars bud! men vi hafva med dem hållit en sträng räkning, och straffat dem med ett svårt straff.

De hafva smakat den onda följden af sin vandel, och slutet på deras uppförande vardt förtappelse.

Så att den fick smaka de obehagliga följderna av sitt förhållande och slutet på dess förhållande blev förtappelse.

Och de måste smaka de bittra frukterna av sina handlingar och resultatet var [deras] slutliga undergång och förintelse;

Och de smakade sitt verks onda; och slutet på deras verk blef undergång.

Gud har beredt åt dem ett strängt straff. Frukten Gud, I som hafven förstånd! I som tron! till Eder har Gud nedsändt en varning,

Gud har berett dem ett svårt straff. Frukten Gud, I, som haven förstånd! I, som tron, Gud har till eder nedsänt en erinran,

och Gud har i beredskap för dem ett strängt straff [i det kommande livet]. Frukta därför Gud, ni som tror och har förstånd! Gud har sänt er en påminnelse,

Gud har beredt dem ett gräsligt straff: frukter alltså Gud, o J som hafven förstånd.

ett sändebud, som för Eder uppläser Guds obestridliga uppenbarelser, för att föra de troende och dygdige ut ur mörkret till ljuset. Den som tror på Gud och gör godt, honom skall Han införa i lustgårdar, vattnade af rinnande bäckar, och der får han evigt vara. En härlig lott har Gud beredt åt honom.

En apostel, som uppläser Guds tydliga tecken för eder för att föra dem, som tro och göra goda gärningar, ut ur mörkret till ljuset. Den, som tror på Gud och handlar rättskaffens, skall han låta komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där i evighet förbliva. Gud har berett honom en härlig lott.

ett Sändebud som framför till er Guds klara budskap för att leda dem som tror och lever rättskaffens ut ur mörkret till ljuset. Och Gud skall föra dem som tror på Honom och lever rättskaffens till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid; ja, Gud har sörjt för dem på bästa sätt!

J som tron, nu har Gud nedsändt till eder en erinran, en apostel att uppläsa för eder Guds klara tecken, att han må utföra dem som tro och göra goda verk, från mörkret till ljuset. Och eho som tror på Gud, och gör hvad rätt är, honom skall Han införa i lustgårdar genom hvilka i floder löpa, att der vistas i all evighet: redan har Gud beredt honom ett godt förråd.

Det är Gud, som har skapat sju himlar och lika många jordar. Guds bud kommer ned genom dem alle, på det att I mågen veta, att Gud är allsmäktig och att Gud omfattar allting med sin kunskap.

Gud är den, som skapat sju himlar och samma mångfald av jorden; hans ord nedsändes ibland dem, att I mån veta, att Gud är allsmäktig, och att Gud omfattar allting med sin kunskap.

GUD ÄR Den som har skapat sju himlar och lika många jordar och genom dem alla strömmar [oupphörligt] Hans vilja. Detta för att ni skall veta att Gud har allt i Sin makt och att Gud omfattar allt med Sin kunskap.

Gud är den som skapat sju himlar och af jorden lika många afdelningar: budordet nedkommer emellan dem, att J mågen veta, att Gud är allsmägtig, och att Gud med vishet omfattar allting.