لِيُنفِقۡ ذُو سَعَةٖ مِّن سَعَتِهِۦۖ وَمَن قُدِرَ عَلَيۡهِ رِزۡقُهُۥ فَلۡيُنفِقۡ مِمَّآ ءَاتَىٰهُ ٱللَّهُۚ لَا يُكَلِّفُ ٱللَّهُ نَفۡسًا إِلَّا مَآ ءَاتَىٰهَاۚ سَيَجۡعَلُ ٱللَّهُ بَعۡدَ عُسۡرٖ يُسۡرٗا٧

Den som har öfverflöd, han gifve af sitt öfverflöd, och den som fått sig knapt tillmätt, han gifve af det, som Gud har beskärt honom. Gud pålägger icke någon utöfver de medel, som Han har gifvit honom. Gud skall nog låta lättnad följa på nöd.

Den välbärgade dele med sig av sitt överflöd, och den, vars lott är knappt tillmätt, dele med sig av vad Gud givit honom. Gud tvingar ingen själ till annat än vad han givit henne. På svårighet låter Gud lättnad följa.

Den förmögne skall sörja [för det som nu har sagts] med sin rikedom, och den som lever under knappa förhållanden skall avstå [vad han kan] av det som Gud har gett honom för hans försörjning. Gud fordrar inte av någon mer än vad Han har låtit honom förfoga över. Efter svårigheterna skall Gud skänka er lättnad.

Må den som är i välstånd utkosta af sitt öfverflöd; och må den för hvilken dess nödtorft är knapp utkosta [enligt sin förmåga], af hvad Gud gifvit honom: Gud nödgar ej en själ utöfver hvad Han gifvit henne [krafter att bära]. Gud skall efter svårighet göra lätthet.