Sura 80: Han rynkade pannan

Han (Muhammed) rynkade pannan och vände sig bort,

Han rynkade pannan och vände sig bort,

MED BISTER min vände han sig bort

Han rynkade pannan och vände ryggen till,

emedan den blinde kom till honom.

Därför att den blinde kom till honom.

när den blinde mannen kom fram till honom.

Derföre att den blinde kom till honom:

Huru kan du veta, om han icke skall omvända sig,

Men vad vet du? Kanhända han bättrar sig

Och kanske skulle han - hur hade du kunnat ana detta? - [kanske skulle han] ha vuxit i renhet

Men hvad gifver dig väl tillkänna om han renar sig,

eller låta förmana sig, och förmaningen gagna honom?

Eller låter förmana sig, så att förmaningen gagnar honom.

eller ha tagit emot och dragit nytta av vad du skulle ha sagt [honom]

Eller blifver erinrad så att erinringen gagnar honom?

Den öfvermodige åter,

Vad beträffar den, som är rik,

Den som inte tror sig behöva [Gud och Hans ord],

Beträffande den som är rik,

honom emottager du

Visar du dig tillmötesgående

till honom lyssnade du uppmärksamt,

Honom emottager du med heder,

— det är dock icke din skuld, att han ej omvänder sig. —

Och bryr dig icke om, att han ej bättrar sig.

fastän ingen kan klandra dig om han inte renas från sin synd;

Dock är du ej säker att han icke renar sig:

Deremot, den som full af ifver kommer till dig

Men vad beträffar den, som kommer till dig ivrig

men den som kom till dig med sin enträgna bön

Men den som kommer till dig ifrigt sträfvande för sin frälsning,

och fruktar Gud,

Och ängslig,

och [visade att han] fruktade Gud,

Och som fruktar Herran,

honom försummar du.

Lämnar du honom å sido.

[honom] lät du gå sin väg ohörd!

Honom sätter du åsido:

Denne Koranen är ju en förmaning,

Nej! Detta är förvisso en förmaning,

NEJ [låt] detta bli en påminnelse [för dig]!

Bort med sådant! J sanning är detta kapitel en erinran. —

och den som vill, lägger den på hjertat.

Och vem som vill lägger det på minnet;

Och låt den som vill lägga den på minnet!

Och hvem som vill ihågkommer det — skrifvet,

I himmelen skrifves den på ärevärdige,

Det är skrivet på ärevördiga blad,

[Bevarade] på ark som behandlas med vördnad,

Uti förträffliga böcker,

upphöjde rene rullar,

Upphöjda och rena,

hålls de högt i ära, obesmittade av [jordisk smuts];

Ärofulla, renade,

af ädle,

Av skrivares händer

[himmelska] budbärare bär dem i sina händer,

Af skrifvares händer,

rättskaffne skrifvares händer.

Ädla och fromma.

[Zetterstéen hade översatt verserna 15 och 16 som en enda vers: “Av ädla och fromma skrivares händer.”]

ädla och plikttrogna [tjänare].

Ädle, rättfärdige.

Förbannad vare menniskan! Hvad hon är otacksam!

O ve, huru otacksam är ej människan!

[Men] genom sin ihärdiga förnekelse av sanningen drar människan på sig [Guds] fördömelse och utestänger sig själv från Hans nåd!

Förbannad vare menniskan, huru hon är otrogen!

Hvaraf har då Gud skapat henne?

Varav har han skapat henne?

Av vad har Gud skapat henne

Af hvilket ting har Gud skapat henne?

Jo! af en droppe har Han skapat henne och låtit henne planmässigt utveckla sig.

Av en droppe. Han har skapat henne och låtit henne utveckla sig

Han har skapat henne av en droppe sädesvätska och ger henne därefter de egenskaper [som hennes uppgift kräver].

Af aflelse-säd har Han henne skapat, och ordnat henne,

Sedan har Han för henne banat vägen (ur moderlifvet),

Och banat väg för henne.

Sedan jämnar Han vägen för henne.

Sedan har Han gjort henne vägen lättt ur moderlifvet,

derefter låtit henne dö och begrafvas.

Så låter han henne dö och begravas;

Till sist låter Han henne dö och begravas,

Och sedan låter Han henne dö, och låter henne sänkas i grafven:

Slutligen skall Han, när det behagar Honom, uppväcka henne ifrån de döde.

Så uppväcker han henne, när han vill.

och när Han vill skall Han väcka henne till nytt liv.

Derefter när Han behagar skall han uppväcka henne från de döda.

Dock, med allt detta följer hon icke Hans bud.

Nej! Hon har ännu icke uträttat vad han befallt henne.

Men [människan] har inte fullgjort de plikter som Han har lagt på henne!

Bort från Gud! Icke ännu har hon fullbordat hvad Han befallt henne.

Må då menniskan betrakta sin föda.

Så må då människan betrakta sin spis!

Låt människan se på sin föda:

Må då menniskan begrunda sin näring:

Det är vi, som låta regnet rikligen nedströmma.

Vi hava förvisso låtit vattnet strömma i strömmar

Vi sänder ned regn i riklig mängd

Vi nedhälla vattnet skurtals,

Sedan klyfde vi jorden i fåror

Och jorden spricka sönder i sprickor

och låter sedan [de spirande fröna] öppna fåror i jorden

Sedan klyfva vi jorden i sprickor,

och frambragte på henne korn,

Och på henne frambragt säd,

och brödsäd växa upp ur den,

Och låta frön uppväxa deri,

vinrankor, höga träd,

Druvor och klöver,

och druvor och färskt grönt,

Och vindrufvor och klöfvergräs,

oliver och palmer,

Oliver och palmer,

och olivträd och dadelpalmer

Och oliven och palmen,

tätt bevuxne trädgårdar,

Lummiga trädgårdar,

och [andra träd som bildar] lummiga parker

Och lummiga trädgårdar,

frukter och bete,

Frukt och gräs

och frukter och foderväxter

Och frukter och betesplantor,

till gagn för Eder och eder boskap.

Till fromma för eder och edra hjordar.

för era egna behov och för er boskap.

Till gagn för eder och edra hjordar.

Men när basunadånet höres,

Men när skrällen kommer

NÄR [Uppståndelsens dag] bryter in [med ett mäktigt dån],

Men då det döfvande ljudet inträffar,

på en dag, då mannen skall fly ifrån sin broder,

Den dag, då mannen flyr från broder,

kommer människan att undvika sin broder

En dag en man skall fly från sin broder,

sin moder, sin fader,

Från moder och fader

och sin moder och sin fader

Och sin moder och sin fader,

sin maka och sina barn,

Och maka och barn,

och sin hustru och sina barn,

Och sin maka och sina barn:

på den dagen skall hvarje man hafva nog af sina egna angelägenheter.

På den dagen gäller det för var man en sak, som tager honom helt i anspråk.

ja, var och en av dem skall ha nog av sina egna bekymmer.

Den dagen skall hvarje man bland dem få tillräckligt att syssla för sig sjelf,

På den dagen skola somliga ansigten stråla,

På den dagen skola somliga ansikten stråla,

Den Dagen kommer några ansikten att stråla av glädje,

Den dagen varda några ansigten strålande,

le och se glada ut,

Le och fröjdas;

leende och lyckliga.

Leende, fröjdefulle;

andra åter skola vara höljda af stoft,

På den dagen skola andra ansikten höljas av stoft

Men några ansikten kommer den Dagen att täckas av damm

Och öfver andra ansigten varder den dagen stoft,

alldeles svarta.

Och betäckas av mörker.

och skymmas av svart [rök];

Mörker skall betäcka dem:

Desse äro de otrogne, de onde.

Dessa äro de otrogna, de syndfulla.

de är de som förnekade sanningen och sjönk djupt i synd.

Desse äro de otrogne, de gudlöse.