Sura 75: Uppståndelsen

Jag behöfver icke svärja vid uppståndelsedagen,

Jag svär vid uppståndelsens dag,

Jag kallar till vittne Uppståndelsens dag!

Jag svär”) vid uppståndelsens dag,

ej heller vid den själ, som anklagar sig sjelf.

Och jag svär vid samvetets röst

Jag kallar till vittne den anklagande [rösten] i människans [inre]!

Och jag svär vid den förebrående själen "”)

Huru? tror menniskan, att vi ej förmå, att hopsamla hennes ben?

»Tänker väl människan, att vi aldrig skola hopsamla hennes ben?

Tror människan att Vi inte förmår sätta samman hennes ben [på nytt]

Tänker menniskan att vi ej skola hopsamla | hennes ben?

Jo! vi äro i stånd att sätta ihop hennes fingrar såsom de nu äro.

Jo, vi hava makt att göra hennes fingrar lika långa.«

Visst förmår Vi det! Vi förmår [till och med] återställa hennes fingerspetsar [i deras forna skick]!

Jo, i sanning; vi äro mägtige att hopjemna hennes fingerändu 482) Nemligen från Gud. De otrogne sade till Mohammed, att de aldrig skulle hörsamma honom såsom profet förr än han bragte hvar och en af dem en skrifvelse från himmelen, så lydande: ”Från Gud till N. N. följ Mohammed.” Se Sale enl. 2 Beidawti =») Se not. 455 483: Antingen själen som förebrår sig sjelf att hafva felat och brustit i fullkomlighet, oaktadt sina bemödaden; clHer, den gudfruktiga själen, som på uppståndelsens dag skall förehra | andra, att de åsidosatt sina andaktsöfningar. Nägre tro, att orden åsyfta Adams själ, som ständigt förebrår sig, att haf | va förlorat paradiset. Se Sale enligt Al Beidawi | IN i IE | NN — en Ar 0 SR Te samme I ee ra —— "=" + FÖ 1 gn E AE — ann RE TE . | | 735

Men menniskan förnekar, för att framdeles kunna fortsätta sina synder.

Ja, människan vill synda för framtiden.

Men människan vill fortsätta att leva sitt syndiga liv

Men menniskan önskar att alvika från san | ningen framför henne |

Hon spörjer: "när är uppståndelsedagen?"

Hon spörjer: »När inträffar uppståndelsens dag?«

och hon frågar [misstroget]: "Och denna Uppståndelsens dag, när kommer den?"

Hon frågar: när inträffar uppståndelsens dag?

När det blixtrar för ögat,

När synen bländas,

[Den Dag] då blickarna grumlas [av fruktan]

Men då synen skall förblindas,

månen förmörkas,

När månen förmörkas

och månen mister sitt sken

Och månen [förmörkas,

sol och måne förenas,

Och solen och månen förenas,

och solen och månen förenas -

Och solen och månen förenas,

på den dagen skall menniskan ropa: "hvar finnes ett ställe att fly till?"

På den dagen skall människan säga: »Var finnes någon tillflyktsort?«

den Dagen skall människan ropa: "Vart skall jag fly?"

Den dagen skall menniskan säga: hvar fn nes ställe att fly will?

Nej! det gifves ingen räddning.

Nej! Det finnes ingen fristad.

Men då finns ingen trygg plats dit du kan fly!

Bort från oss! Ingen tillflykt

På den dagen är din Herre den ende fristaden.

På den dagen finnes en varaktig stad hos din Herre;

Den Dagen [är du tillbaka hos] din Herre - målet för din färd!

Hos din Herre varder den dagen det säkra ) stället

På den dagen skall menniskan underrättas om det, som hon har gjort och underlåtit.

På den dagen skall människan få besked om vad hon uträttat eller försummat.

Den Dagen skall människan förstå vad hon gjorde och vad hon underlät;

Den dagen skall förkunnas menniskan hvad hon sändt förut och Akvad hon eftersatt |

Ja! menniskan varder ett ögonvittne emot sig sjelf,

Ja, människan varder ett bevis mot sig själv,

ja, hon skall se sig själv [sådan hon var],

An mer, menniskan skall blifva ett obe | stridligt bevis mot sig sjelf,

äfven om hon framlägger sina ursäkter.

Om hon ock skulle urskulda sig.

även om hon söker ursäkter [för sina fel].

Om än hon skulle erbjuda sina ursäkter

Sätt ej din tunga i rörelse vid inspirationen, för att påskynda den,

Låt ej tungan löpa för att skynda på!

SKYNDA inte på din tunga [när du vill återge uppenbarelsens ord] för att snabbt få fram allt!

Du må ej röra dermed ”Y din tunga, alt du må hasta dermed:

ty oss tillkommer dess sammanfattning och föredragande (klädande i ord),

Oss åligger förvisso att sammanfatta och uppläsa det;

Det ankommer på Oss att samla [allt i ditt hjärta] och [att vaka över] läsningen.

Ty på oss hvilar dess samlande i ditt hjerta, och att lära dig dess läsning ”"")

och när vi föredragit den, så följ föredraget (lyssna och tig),

Och när vi läsa upp det, så följ med uppläsningen!

När Vi läser den [för dig Muhammad], följ då uppmärksamt med i läsningen;

Men när vi uppläsa den ""Y, följ då dess | läsning; hb

och sedan åligger oss dess förklaring (genom din mun).

Sedan åligger det oss att förklara det.

sedan är det Vår sak att göra dess mening klar.

Sedan hvilar, 4 sanning, på oss dess förklaring =

Men I älsken det förgängliga

Nej! I älsken det förgängliga livet

NEJ! Ni [människor] älskar detta liv och dess flyktiga [glädjeämnen]

Bort med din hast! Men J älsken denna flyende förgängliga verld,

och försummen evigheten.

Och försummen det tillkommande.

[till den grad att] ni skjuter tankarna på evigheten åt sidan!

Och lemnen å& sido det tillkommande lifvet 5

Några ansigten se på den dagen blomstrande ut,

På den dagen skola somliga ansikten stråla

Den Dagen skall [någras] ansikten lysas upp av glädje -

Den dagen varda några ansigten glänsande, ' ") Nemligen med den uppenbarelse Gabriel bringar dig, o å Mohammed i "X) Profeten förmanas här, alt ej skynda med sitt uppre Ei: pande af Koran efter engelns diktamen, utan gifva tid åt af denne att först väl sluta sin uppenbarelse, så att han må ja noga förstå hvad han har att förkunna er) Geuom Gabriels tunga ue z | |

och se upp till sin Herre.

Och se på sin Herre,

de får skåda sin Herre -

Sin Herrva betraktande;

Andra ansigten äro på den dagen dystra,

Och på den dagen skola andra ansikten fördystras

medan mörka skuggor kommer att skymma [andras] ansikten -

Och andras ansigten varda den dagen vanställda ,

och de ana, att något förfärligt förestår dem.

I den tro, att något förskräckligt skall hända dem.

de grubblar över det lidande som väntar dem.

I tanka att dem skall ske ett ofall

Ja! när själen kommer upp i halsen,

Nej! När andedräkten stockar sig i halsen

NEJ! När [den döende] är nära att utandas sin sista suck

Bort från oss! Då själen når strupen på en döende,

och man ropar: "hvem har nu en trollmakt, som kan skydda,"

Och man säger: »Vem kan trolla?«

och de [anhöriga] frågar: "Vem har det botemedel [som kan rädda honom]?"

Och det skall sägas ”): hvilken besvärjare finnes ”"Y?

och menniskan känner att hennes tid är ute

Och den döende tror, att det är slut,

och han själv tänker att avskedets stund är inne

Och han skall tänka, att det är skiljs messan från verlden,

och lår fastnar vid lår (under dödskampen),

Och det ena benet fastnar vid det andra,

och vånda läggs till vånda.

Och ben skall sluta sig till ben ””"”Y,

på den dagen skall hon föras till sin Herre.

På den dagen föres han bort till sin Herre,

Då återstår [bara] den sista färden till din Herre!

Den dagen skall han drifvas inför din Herra

Hon har hvarken trott eller bedit,

Ty han varken trodde eller bad,

Men [denne man] hade ingen tro och han bad inte.

Ty han trodde icke, ej heller han gjorde bön;

utan utskrikit uppenbarelsen som lögn och vändt sig bort derifrån.

Utan höll sanning för lögn och vände den ryggen.

[När sanningen kom] förnekade han den och vände den ryggen;

Men han behandlade sanningen som lögn, och vände ryggen till;

Sedan gick hon bort till de sine och skröt deröfver.

Sedan gick han åstad till de sina med stolta steg.

och sedan gick han, högfärdig och självbelåten, tillbaka till de sina.

Och sedan bortgick han till sin slägt med stolt uppsyn

Men ve dig! ja, ve dig!

Ve dig! Ve!

[Ditt slut] är nära [eländige förnekare]!

Ve dig! vel

Ännu en gång: ve dig! ja, ve dig!

Ännu en gång! Ve dig! Ve!

Ja, [ditt slut] är nära!

Ja! ve dig! vel

Tror kanhända menniskan, att man skall låta henne göra som hon vill?

Tänker väl människan, att hon skall lämnas åt sig själv?

TROR människan att hon skall lämnas i fred att göra som hon vill [utan att ställas till svars]

Tänker menniskan att hon skall lössläp | pas för sig sjelf?

Har hon icke varit en sädesdroppe, som utgjutits?

Har hon ej varit en droppe utgjuten säd?

Var hon inte en droppe sädesvätska, utgjuten [i ett kvinnligt sköte],

Har bon ej varit en droppe af meuniskosäd | som blef utgjuten?

Sedan vardt hon en blodlefver, och Herren har bildat och format henne,

Sedan blev hon stelnat blod, och han skapade och fullkomnade

och blev därefter en grodd som satte sig fast - och som Han sedan skapade och formade [till människa i enlighet med den uppgift som skulle bli hennes]

Sedan vardt hon stelnad blod, och Gud ö skapade och fulländade henne,

och gjort af henne två kön, man och qvinna.

Och danade därav tvänne kön, det manliga och det kvinnliga.

och skapade av detta de två könen, det manliga och det kvinnliga

Och gjorde af henne tvenne kön, det man ; liga och det qvinnhiga: |

Är icke densamme i stånd, att uppväcka de döde till lif.

Har ej denne makt att uppväcka de döda till liv?

Skulle då denne [Skapare] inte ha makt att uppväcka de döda till nytt liv?

Ar icke Han da wmägtig att oufva hf åt de döda? | x) Af de kringstående | vt) Att bota den sjuke. | i va) Detta har afseende på en döendes sista rörelse || I J | | | Ål a ERE — AS OT ee KR mad —L KE ;— Eu a EE RER ON er 2 | LXXVL KAPITLET | Menniskan ”) | Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges