فَمَن لَّمۡ يَجِدۡ فَصِيَامُ شَهۡرَيۡنِ مُتَتَابِعَيۡنِ مِن قَبۡلِ أَن يَتَمَآسَّاۖ فَمَن لَّمۡ يَسۡتَطِعۡ فَإِطۡعَامُ سِتِّينَ مِسۡكِينٗاۚ ذَٰلِكَ لِتُؤۡمِنُواْ بِٱللَّهِ وَرَسُولِهِۦۚ وَتِلۡكَ حُدُودُ ٱللَّهِۗ وَلِلۡكَٰفِرِينَ عَذَابٌ أَلِيمٌ٤

Den som ej har tillgång (på en slaf att frigifva), han faste två på hvarandra följande månader, innan de vidröra hvarandra. Den som icke uthärdar detta, han bespise sextio fattige. Detta bjudes, på det att I skolen tro på Gud och Hans apostel. Dessa äro Guds stadgar. De otrogne få ett pinsamt straff.

Den åter, som ingenting har, faste två månader i rad, innan de hava beröring med varandra, och den, som ej är i stånd därtill, åligger det att bespisa sextio fattiga, och detta för att I skolen tro på Gud och hans apostel. Detta är Guds stadgar, och de otrogna väntar ett plågsamt straff.

De som inte [är i stånd att lyda denna föreskrift] skall fasta två månader i följd, innan [man och hustru] får återuppta samlivet; och de som inte förmår [fasta] skall ge mat åt sextio nödställda; på så sätt får ni [visa] er tro på Gud och Hans Sändebud. Detta är Guds föreskrifter, och de som inte lyder [dem] har ett plågsamt straff [att vänta].

Och den som icke finner fånge att lösa, då hålle han en fasta i tvenne påföljande månader, innan de vidröra hvarandra: och den som ej förmår fasta, han skall bespisa sextio fattige: detta på det J mågen tro på Gud och Hans sändebud; dessa äro Guds stadgar: och de otrogne skola få ett plågsamt straff.