ٱلَّذِينَ يُظَٰهِرُونَ مِنكُم مِّن نِّسَآئِهِم مَّا هُنَّ أُمَّهَٰتِهِمۡۖ إِنۡ أُمَّهَٰتُهُمۡ إِلَّا ٱلَّـٰٓـِٔي وَلَدۡنَهُمۡۚ وَإِنَّهُمۡ لَيَقُولُونَ مُنكَرٗا مِّنَ ٱلۡقَوۡلِ وَزُورٗاۚ وَإِنَّ ٱللَّهَ لَعَفُوٌّ غَفُورٞ٢

De af Eder, som skilja sig vid sina hustrur med de orden: ”vare du för mig, som min moders rygg” — icke äro de deras mödrar; de allena äro deras mödrar, som framfödt dem — de uttala i sanning ett tadelvärdt ord och en osanning. Men Gud är eftergifvande förlåtande.

Om några bland eder förskjuta sina hustrur varda dessa ej därför deras mödrar. Deras mödrar äro inga andra än de, som fött dem, och de föra sannerligen ett otillbörligt och lögnaktigt tal. Men Gud är sannerligen undseende och överseende.

De av er som [hädanefter vill] förskjuta sina hustrur [bör inse att de] inte är deras mödrar; deras mödrar är de som födde dem och inga andra. Orden [som yttras enligt denna sed] strider mot rim och reson och är en klar lögn. Men Gud utplånar och förlåter mycken synd.

De ibland eder som säga till sina qvinnor: du är för mig liksom min moders rygg, vete att de äro icke deras mödrar; deras mödrar är inga andra än de som framfödt dem: och visserligen yttra de ett otillbörligt tal, och en lögn: Dock är Gud sannerligen mild, benägen att öfverse.