إِنَّ ٱلَّذِينَ ءَامَنُواْ وَٱلَّذِينَ هَادُواْ وَٱلصَّـٰبِـُٔونَ وَٱلنَّصَٰرَىٰ مَنۡ ءَامَنَ بِٱللَّهِ وَٱلۡيَوۡمِ ٱلۡأٓخِرِ وَعَمِلَ صَٰلِحٗا فَلَا خَوۡفٌ عَلَيۡهِمۡ وَلَا هُمۡ يَحۡزَنُونَ٦٩
Sannerligen, de troende, judarne, de christne och Sabierne, med ett ord, hvar och en som tror på Gud och på den yttersta dagen samt gör något godt, har intet skäl till fruktan och skall ej sörja.
De, som tro, och de, som äro judar, sabierna och de kristna, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen och handla rättskaffens, över dem skall förvisso ingen fruktan råda, och de behöva ej varda bedrövade.
De som tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och sabierna och de kristna - ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv - skall förvisso få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.
Sannerligen, de som tro, och de som äro Judar, och Sabéerne, och de Christne, hvilka som tro på Gud och den yttersta dagen, och göra det rätt är, ingen fruktan skall komma öfver dem, ej heller skola de sörja.
De som tror, och de som är judar, sabierna och de kristna – de av dem som trodde på Gud och den Yttersta dagen och gjorde gott – ska varken känna fruktan eller sorg.
Kommentar
Sabierna: De lärda har diskuterat varför ordet sabierna står i nominativ och inte i ackusativ som de andra grupperna. En förklaring är att sabierna är ett parentetiskt inskott med ett underförstått predikat. Den fullständiga meningen kan då läsas: De som tror, och de som är judar och de kristna – de av dem som trodde på Gud och den Yttersta dagen och gjorde gott – ska varken känna fruktan eller sorg, och sabierna likaså. Detta är ett välkänt retoriskt grepp och det förekommer många sådana exempel i arabisk poesi. En poet har sagt: ”Jag och Qayyar är främlingar här”,(1) där ”Jag” är i ackusativ och ”Qayyar” i nominativ. Den underliggande meningen är: ”Jag är en främling här, och Qayyar likaså.” En annan poet har sagt: ”Och om inte, ska ni veta att vi, och ni, är upprorsmän, så länge vi är splittrade”.(2) Även här är ”vi” i ackusativ och ”ni” i nominativ. Det ska alltså inte läsas: ”ska ni veta att både vi och ni är upprorsmän…” utan snarare: ”ska ni veta att vi är upprorsmän, så länge vi är splittrade, och ni likaså.”(3) Vad är då det retoriska syftet med detta inskott? Det är för att framhäva en specifik poäng: Om till och med sabierna, som ansågs vara längst gångna i villfarelse, kunde få förlåtelse, är det givet att judarna och de kristna också kunde få det. [al-Baydawi]
- (1) Fa innī wa Qayyār-un bihā la gharīb, ö.a.
- (2) Wa illā faʿlamū annā wa antum bughāt mā baqaynā fī shiqāq, ö.a.
- (3) al-Razi föredrar den åsikt som företräds av al-Farra’, som gör gällande att om substantivet som följer på inna är oböjligt, i det här fallet alladhīna, är det tillåtet att låta ordet som följer på det att vara i ackusativ eller i nominativ, ö.a.