وَقَالَتِ ٱلۡيَهُودُ يَدُ ٱللَّهِ مَغۡلُولَةٌۚ غُلَّتۡ أَيۡدِيهِمۡ وَلُعِنُواْ بِمَا قَالُواْۘ بَلۡ يَدَاهُ مَبۡسُوطَتَانِ يُنفِقُ كَيۡفَ يَشَآءُۚ وَلَيَزِيدَنَّ كَثِيرٗا مِّنۡهُم مَّآ أُنزِلَ إِلَيۡكَ مِن رَّبِّكَ طُغۡيَٰنٗا وَكُفۡرٗاۚ وَأَلۡقَيۡنَا بَيۡنَهُمُ ٱلۡعَدَٰوَةَ وَٱلۡبَغۡضَآءَ إِلَىٰ يَوۡمِ ٱلۡقِيَٰمَةِۚ كُلَّمَآ أَوۡقَدُواْ نَارٗا لِّلۡحَرۡبِ أَطۡفَأَهَا ٱللَّهُۚ وَيَسۡعَوۡنَ فِي ٱلۡأَرۡضِ فَسَادٗاۚ وَٱللَّهُ لَا يُحِبُّ ٱلۡمُفۡسِدِينَ٦٤

Judarna säger också: »Guds hand är fjättrad.« De menade att Guds godhet hölls tillbaka och att Hans gåvor hindrades från att flöda över dem. Precis som Han, den Upphöjde, sade när han undervisade Sin Profet ﷺ: Fjättra inte handen vid din hals, men sträck heller inte ut den så långt den når, så att du får sitta smädad och utblottad. [K. 17:29] Han, den Upphöjde, beskrev handen på detta sätt, när det egentligen var givandet som avsågs, eftersom människornas givande och det goda de gör vanligtvis sker med hjälp av händerna. När människor beskrev varandra som generösa och givmilda, eller snåla, giriga och småsinta, blev det praxis att använda händerna för att beskriva dessa egenskaper. Exempel på detta i arabernas ordspråk och poesi är för många för att kunna räknas upp. Gud tilltalade dem alltså med ett språk som de var bekanta med och som de använde sinsemellan när Han återgav deras ord: Judarna säger också: »Guds hand är fjättrad.« Deras påstående betyder: ”Gud är snål mot oss, och undanhåller Sin ynnest från oss, liksom den vars hand har fjättrats och som inte kan sträcka ut den för att ge eller göra gott.”⁽¹⁾ Må deras händer bli fjättrade, och må de bli förbannade för vad de säger: Må deras egna händer hållas tillbaka från att göra gott och hindras från att sträckas ut med gåvor. Må de också bli förbannade för vad de sade, och må de avlägsnas från Guds barmhärtighet och ynnest på grund av den otro de gav uttryck för, sina lögner om Gud och för att de tillskrev Honom sådana egenskaper. [al-Tabari]

Nej, båda Hans händer är utsträckta: Den bokstavliga betydelsen av ordet hand i det arabiska språket är den välkända fysiska kroppsdelen, men det är omöjligt att tillämpa denna betydelse på Gud, den Upphöjde.⁽²⁾ Ordet används också metaforiskt för att beteckna ynnest, styrka, ägande, makt, stöd, hjälp, med mera. Det är inte tillåtet att tolka det bokstavligt, eftersom Skaparen, den Mäktige och Ärorike, är En, och inte består av delar.⁽³⁾ [al-Qurtubi, al-Razi]

Nej, båda Hans händer är utsträckta: Detta är en hyperbol (mubālagha) som beskriver Hans generositet. Dualformen (båda händerna) används för att understryka att Han ger i stora mängder, eftersom den generöse ger som mest när han använder båda händerna.⁽⁴⁾ [al-Mahalli & al-Suyuti]

Det som uppenbarats för dig från din Herre kommer helt visst att öka trotset och otron hos många av dem: De förnekar sanningen och tilltar i otro när de hör Koranen läsas upp, liksom den sjuke blir sjukare av mat som är hälsosam för den som är frisk. Och Vi har utsått fiendskap och hat mellan dem ända till Uppståndelsens dag: De är därför oeniga, både i sina hjärtan och i sina ord. Varje gång de tänder krigets låga, släcker Gud den: Denna fras har tolkats på två sätt: 1. Varje gång de ville föra krig mot Sändebudet ﷺ eller orsaka honom något ont, slog Gud tillbaka deras planer genom att så split mellan dem. 2. Den kan också förstås mer allmänt. Varje gång de ville föra krig mot någon, blev de besegrade. När de bröt mot buden i Torah, gav Gud Nebukadnessar makt över dem. När de sedan spred fördärv igen, gav Han Titus makt över dem. När de gjorde det ytterligare en gång, gav Han perserna makt över dem, och slutligen gav Han muslimerna makt över dem. De strävar efter att sprida fördärv på jorden: Detta syftar på deras ansträngningar att smida ränker, underblåsa krig och stridigheter samt att kränka det som är heligt. [al-Baydawi]

1. (1) Det är här tydligt att al-Tabari, må Gud visa honom barmhärtighet, presenterar en fundamental princip för att förstå Koranen: Gud kommunicerar med människor på ett sätt som de kan förstå. Koranen uppenbarades på tydlig arabiska, och det innebär att det förekommer ord, uttryck, metaforer och idiom som var en del av människornas språk när Koranen uppenbarades. När Gud, den Upphöjde, citerar judarna här, använder Han ett uttryck som araberna omedelbart förstod som en metafor för snålhet. De tolkade den inte bokstavligt, eftersom metaforen var en del av deras språkbruk, ö.a.
2. (2) Se fotnot till 3:17, för en förklaring av hur de lärda har tolkat denna och andra liknande passager, ö.a.
3. (3) Språket ger oss olika tolkningsalternativ, men den grundläggande teologiska principen att ingenting är Honom likt [K. 42:11] tvingar oss att välja bort den bokstavliga betydelsen. Man kan inte logiskt insistera på att ordet ”hand” ska förstås bokstavligt och samtidigt hävda att ingenting är Honom likt, eftersom den bokstavliga betydelsen av ordet hand syftar på en välkänd kroppsdel. Att tillskriva Gud en kroppsdel är att förkroppsliga Honom (tajsīm), ö.a.
4. (4) Denna bildliga användning av dualformen förekommer också i en hadith som förmedlats av Muslim. Se också al-Baghawis kommentar till 2:279, ö.a.