وَإِذَا جَآءُوكُمۡ قَالُوٓاْ ءَامَنَّا وَقَد دَّخَلُواْ بِٱلۡكُفۡرِ وَهُمۡ قَدۡ خَرَجُواْ بِهِۦۚ وَٱللَّهُ أَعۡلَمُ بِمَا كَانُواْ يَكۡتُمُونَ٦١
När de komma till Eder, säga de: "vi tro." Men de hafva ingått såsom otrogne, och såsom sådane utgå de ock. Gud känner bäst hvad de söka att fördölja.
Men när de komma till eder, säga de: »Vi tro«, fastän de gått både in och ut i otro; ja, Gud vet bäst vad de dolde.
När [hycklarna] kom till er sade de: "Vi har antagit tron", men [i själva verket] hade de då redan beslutat förneka den, och med förnekelse i sinnet lämnade de er. Men Gud har full kunskap om vad de ville dölja.
Då de kommo till eder sade de: vi tro; men de inträdde med otro, och dermed gingo de ut: Gud känner dock hvad de dolde.
Men när de kommer till er, säger de: »Vi tror«, fastän de både kommit och gått med sin otro, och Gud vet bäst vad de dolde.
Kommentar
Men när de kommer till er, säger de: »Vi tror«, fastän de både kommit och gått med sin otro: Versen handlar om några judar som brukade komma till Guds Sändebud ﷺ och ge sken av att de trodde på honom. Gud, den Mäktige och Ärorike, underrättade Profeten ﷺ om deras verkliga tillstånd: De lämnar dina sammankomster i precis samma tillstånd som de kom, utan att dina bevis, förklaringar, råd eller påminnelser får fäste i deras hjärtan. Partikeln bi (med) antyder att de bar med sig otron när de gick in till dina sammankomster och när de lämnade dem, utan att den förändras på något sätt. Detta kan jämföras med uttrycket: ”Zayd kom och gick med sina kläder”, vilket betyder att hans kläder var och förblev desamma när han kom och när han gick. [al-Razi]
Om det är förutbestämt att någon kommer att avvisas och fördrivas, har han ingen nytta av umgänget med dem som är fulla av tillgivenhet och kärlek till Gud. Han lämnar deras sammankomster i samma tillstånd som han kom, opåverkad av alla förmaningar, påminnelser, tillrättavisningar och varningar. Men den som har fått del av den gudomliga omsorgen lämnar deras sammankomster med vägledning och omsorg. Om han hörde till de lägsta av de låga, upphöjs han till de högsta av de höga. Ja, sådana är människorna i dessa sammankomster: tack vare dem kommer den som sitter i deras sällskap inte att höra till de olyckliga.(1) Och Gud, den Upphöjde, vet bäst. [Ibn Ajiba]
- (1) Guds Sändebud صلى الله عليه وسلم sade: Gud, den Upphöjde, har änglar som reser runt på vägarna och söker efter människor som åkallar Hans namn. När de finner en grupp människor som åkallar Guds, den Upphöjdes, namn kallar de på varandra: ”Här finns det ni söker!”. Änglarna samlas och omsluter dem med sina vingar ända tills de når upp till den lägsta himlen. Deras Herre frågar dem – fastän Han har bäst kännedom om dem: ”Vad säger Mina tjänare?” De svarar: ”De säger ‘Gud är upphöjd”, ”Gud är större”, ”Lov och pris tillkommer Gud” och ”Det finns ingen gud utom Gud.” Gud frågar då: ”Har de sett Mig?” och änglarna svarar: ”Nej, vid Gud, de har inte sett Dig.” Gud frågar: ”Hur skulle de vara om de hade sett Mig?” och änglarna svarar: ”Hade de sett Dig skulle de ha tillbett, prisat och förhärligat Dig med ännu större iver.” Gud frågar då: ”Vad ber de om?” och de svarar: ”De ber Dig om Paradiset.” Han frågar: ”Har de sett Paradiset?” och de svarar: ”Nej, vid Gud vår Herre, de har inte sett det.” Han frågar då: ”Hur skulle de förhålla sig om de hade sett det?” och de svarar: ”Hade de sett Paradiset skulle deras iver vara starkare, deras böner ihärdigare och deras längtan större.” Han frågar: ”Vad söker de skydd mot?” De svarar: ”De söker skydd mot Elden.” Gud frågar: ”Har de sett den?” och de svarar: ”Nej, vid Gud, de har inte sett den.” Han frågar: ”Hur skulle de förhålla sig om de hade sett den?” och de svarar: ”Hade de sett Elden skulle deras flykt från den vara mer intensiv och deras rädsla större.” Gud säger då: ”Jag gör er till vittnen på att Jag har förlåtit dem”. En av änglarna säger då: ”Bland dem finns en person som inte hör till dem och som bara kom för att tillgodose ett behov.” Gud säger: ”Den som sitter i deras sällskap kommer inte att höra till de olyckliga.” [Bukhari & Muslim]