فَإِنۡ عُثِرَ عَلَىٰٓ أَنَّهُمَا ٱسۡتَحَقَّآ إِثۡمٗا فَـَٔاخَرَانِ يَقُومَانِ مَقَامَهُمَا مِنَ ٱلَّذِينَ ٱسۡتَحَقَّ عَلَيۡهِمُ ٱلۡأَوۡلَيَٰنِ فَيُقۡسِمَانِ بِٱللَّهِ لَشَهَٰدَتُنَآ أَحَقُّ مِن شَهَٰدَتِهِمَا وَمَا ٱعۡتَدَيۡنَآ إِنَّآ إِذٗا لَّمِنَ ٱلظَّـٰلِمِينَ١٠٧

Skulle det upptäckas, att båda hafva gjort sig sakre till mened, så skola två andre, som äro närmast i skyldskap, af dem, mot hvilka orättvisan begåtts, intaga menedarnes ställe, och svärja vid Gud: "vårt vittnesmål är sannare än desse bådas. Vi förnärma ej sanningen, ty då syndade vi."

Men om man kommer underfund med att de gjort sig skyldiga till oärlighet, skola två andra träda i deras ställe, nämligen de båda närmaste anförvanterna bland dem, mot vilka de försyndat sig, och svärja vid Gud: »Vårt vittnesmål är sannerligen tillförlitligare än deras, och vi hava ej begått någon överträdelse; då hörde vi sannerligen till de orättfärdiga.«

Och om det visar sig att de två [vittnena] gjort sig skyldiga till [sådan] synd, då skall två andra som står närmast till bland dem vars rätt har kränkts träda i deras ställe och de skall svära vid Gud: "Vårt vittnesbörd är sannare än deras och vi har inte överträtt [Guds bud] - i annat fall skulle vi sannerligen höra till de orättfärdiga."

Mcn om det synes att man har att fordra räkning af båda för orättrådighet, stånde då upp tvenne andra, i deras ställe, af dem som fordra rättvisa emot dem, de tvenne närmaste, och de skola svärja, vid Gud, sägande: visserligen är vårt vittnesmål sannare än de bådas vittnesmål, och vi hafva icke varit orättrådige; ty då vore vi visserligen af de orättfärdige.