وَوَصَّيۡنَا ٱلۡإِنسَٰنَ بِوَٰلِدَيۡهِ إِحۡسَٰنًاۖ حَمَلَتۡهُ أُمُّهُۥ كُرۡهٗا وَوَضَعَتۡهُ كُرۡهٗاۖ وَحَمۡلُهُۥ وَفِصَٰلُهُۥ ثَلَٰثُونَ شَهۡرًاۚ حَتَّىٰٓ إِذَا بَلَغَ أَشُدَّهُۥ وَبَلَغَ أَرۡبَعِينَ سَنَةٗ قَالَ رَبِّ أَوۡزِعۡنِيٓ أَنۡ أَشۡكُرَ نِعۡمَتَكَ ٱلَّتِيٓ أَنۡعَمۡتَ عَلَيَّ وَعَلَىٰ وَٰلِدَيَّ وَأَنۡ أَعۡمَلَ صَٰلِحٗا تَرۡضَىٰهُ وَأَصۡلِحۡ لِي فِي ذُرِّيَّتِيٓۖ إِنِّي تُبۡتُ إِلَيۡكَ وَإِنِّي مِنَ ٱلۡمُسۡلِمِينَ١٥

Äfven hafva vi ålagt menniskan som pligt, att väl bemöta sine föräldrar. Hennes moder har burit henne med vedermöda, och under smärta födt henne. Hafvandet och digifvandet räcker trettio månader. Sedan hennes krafter fullkomligt utvecklats och hon har uppnått fyrtio år, säger hon: "o min Herre! pådrif mig, så att jag är dig tacksam för dina välgerningar, som du har bevisat mig och mine föräldrar, och att jag gör godt, som dig behagar. Låt mig ock få glädje af mina barn, ty jag har omvändt mig till dig och är en muslim."

Vi hava ock ålagt människan att behandla sina föräldrar väl; hennes moder har burit henne med vånda och fött henne med vånda, havandeskapet och avvänjandet räcker trettio månader, och när hon uppnått myndig ålder och fyllt fyrtio år, säger hon: »Herre, ingiv mig tacksamhet för den nåd, du visat mig och mina föräldrar, ävensom förmåga av goda gärningar, i vilka du finner behag, och styr allt till det bästa i fråga om mina efterkommande; jag omvänder mig förvisso till dig, och jag hör till de undergivna.«

VI HAR förmanat människan att visa godhet mot sina föräldrar. [Den blivande] modern bär sin börda med möda och med smärta föder hon - ja, [hennes möda] varar trettio månader, amningstiden [inbegripen] Och när människan vid det fyrtionde levnadsåret når sin fulla mognad, ber hon: "Herre! Gör att jag [alltid] visar tacksamhet mot Dig för Dina välgärningar mot mig och mot mina föräldrar och att jag gör det goda och det rätta och allt det som Du ser med välbehag; och gör mina efterkommande till goda och rättrådiga människor! Jag är en av dem som har underkastat sig Din vilja och som [alltid] vänder åter till Dig i ånger."

Vi hafva föreskrifvit menniskan godhet mot sina föräldrar: hennes moder bär henne med vånda, och framföder henne med vånda; och hennes bärande i dess sköte och hennes afvänjande, vara trettio månader; tills, då hon når sin stadgade ålder, och hinner fyratio år, hon säger: o, Herre! uppmuntra mig att jag må vara tacksam för Dina välgerningar, hvarmed Du benådat mig och mina föräldrar, och att jag må handla rättskaffens, hvilket behagar Dig: och välsigna mig i min afkomma ; ty jag är ångerfull omvänd till Dig, och jag är ibland de rättrogne.