فَلَمَّا قَضَيۡنَا عَلَيۡهِ ٱلۡمَوۡتَ مَا دَلَّهُمۡ عَلَىٰ مَوۡتِهِۦٓ إِلَّا دَآبَّةُ ٱلۡأَرۡضِ تَأۡكُلُ مِنسَأَتَهُۥۖ فَلَمَّا خَرَّ تَبَيَّنَتِ ٱلۡجِنُّ أَن لَّوۡ كَانُواْ يَعۡلَمُونَ ٱلۡغَيۡبَ مَا لَبِثُواْ فِي ٱلۡعَذَابِ ٱلۡمُهِينِ١٤

När vi beslöto Salomos död, så visade intet annat att han var död, än en trädmask, som uppåt den staf, emot hvilken hans lik stödde sig. När han föll, insågo genierne, att, om de hade vetat det fördolda, skulle de icke hafva fortfarit i detta förnedrande besvär.

Och då vi beslöto, att han skulle dö, antydde ingenting annat hans död för dem än jordens kräk, som gnagde på hans stav; och då han föll omkull, förstodo djinnerna, att de ej behövt lida det nesliga straffet, om de känt till det fördolda.

När Vi hade beslutat om [Salomos] död, antydde ingenting för dem att han var död, utom det att en mask gnagde sönder hans stav. Och [först] när han föll till marken, insåg de osynliga väsendena att om de hade vetat det som är dolt för [alla] skapade varelser hade de inte [behövt] fortsätta sitt förödmjukande straffarbete.

Och då vi beslutit att han skulle dö, utvisade intet för dem hans död annat än jordens kräk som gnagde hans staf; men då han nedfallit, blef det klart för andarne, art om de känt det som är förborgadt, skulle de ej qvarblifvit under ett nesligt straff.