وَإِذَا غَشِيَهُم مَّوۡجٞ كَٱلظُّلَلِ دَعَوُاْ ٱللَّهَ مُخۡلِصِينَ لَهُ ٱلدِّينَ فَلَمَّا نَجَّىٰهُمۡ إِلَى ٱلۡبَرِّ فَمِنۡهُم مُّقۡتَصِدٞۚ وَمَا يَجۡحَدُ بِـَٔايَٰتِنَآ إِلَّا كُلُّ خَتَّارٖ كَفُورٖ٣٢

När vågen lik mörka skyar öfvertäcker dem, åkalla de Gud med en uppriktig tro. Men då Han har räddat dem på land, halta somlige emellan två läror, Islâm och afguderi. Men ingen förnekar våra uppenbarelser utom de ränkfulle, otacksamme.

När vågorna slå över dem likt mörka skyar, åkalla de Gud, ägnande honom en sann dyrkan, och när han fört dem iland, finns det en och annan, som är rättskaffens, ibland dem; och våra tecken bestrider blott den, som är trolös och otacksam.

När människorna [färdas på havet] och ser vågorna häva sig över dem som ett tak, anropar de Gud med ren och uppriktig tro, men när Han har fört dem [oskadda] i land försöker några av dem gå en väg mellan tro och otro. Men bara den alltigenom falske, den som inte vet vad tacksamhet vill säga, avvisar Våra budskap.

Då vågorna öfverhölja dem liksom skuggande moln, åkalla de Gud, upprigtigt bekännande Honom läran; men när Han frälsat dem till land, då finnes bland dem den som väger emellan tro och otro: dock förnekar ingen våra tecken, utom hvar och en som är trolös och otacksam.