وَوَصَّيۡنَا ٱلۡإِنسَٰنَ بِوَٰلِدَيۡهِ حَمَلَتۡهُ أُمُّهُۥ وَهۡنًا عَلَىٰ وَهۡنٖ وَفِصَٰلُهُۥ فِي عَامَيۡنِ أَنِ ٱشۡكُرۡ لِي وَلِوَٰلِدَيۡكَ إِلَيَّ ٱلۡمَصِيرُ١٤

Vi hafva ock lagt menniskan på hjertat hennes föräldrar. Hennes moder har burit henne under svaghet på svaghet, och först efter två år afvant henne. Var derföre tacksam emot mig och dine föräldrar. — Till mig går vägen (inför min domstol måste du inställa dig).

Vi hava ock ålagt människan att taga hand om sina föräldrar; hennes moder har burit henne under vedermöda på vedermöda, och avvand varder hon först under det andra året. Var tacksam mot mig och dina föräldrar! Hos mig är målet.

Gud har anbefallt människan [att visa] godhet mot sina föräldrar; [hon bör tänka på att] modern har burit sitt barn genom det ena svaghetstillståndet efter det andra, [fött det] och ammat det under två år. Tacka Mig och dina föräldrar [och minns att] Jag är målet för er färd!

Vi hafva gifvit menniskan föreskrift beträffande hennes föräldrar — hennes moder bär henne med svaghet på svaghet, och på tvenne år blifver hon afvänd — sägande: var tacksam emot mig och dina föräldrar: hos mig är samlingsstället.