وَلَقَدۡ ءَاتَيۡنَا لُقۡمَٰنَ ٱلۡحِكۡمَةَ أَنِ ٱشۡكُرۡ لِلَّهِۚ وَمَن يَشۡكُرۡ فَإِنَّمَا يَشۡكُرُ لِنَفۡسِهِۦۖ وَمَن كَفَرَ فَإِنَّ ٱللَّهَ غَنِيٌّ حَمِيدٞ١٢

Fordom utrustade vi Lokmân med visdom och befalde: "var tacksam emot Gud." Den som är tacksam, han är det till sitt eget bästa, och den som är otacksam, han betänke, att Gud ej behöfver något och är prisvärd.

Vi hava ju givit Lokman visheten: »Var tacksam mot Gud, ty den, som är tacksam, är det blott till sitt eget bästa, och om någon är otacksam, så är Gud förvisso självtillräcklig och prisad.«

VI SKÄNKTE Luqman visdom [och gav honom denna förmaning:] "Var tacksam mot Gud [för Hans välgärningar]. Den tacksamme har själv gott av sin tacksamhet men den otacksamme [skall veta att] Gud är Sig själv nog och [att] allt lov och pris tillkommer Honom."

Sannerligen gåfvo vi redan Lokman visdomen, sägande: var tacksam emot Gud; ty eho som är tacksam, han är tacksam blott för sin egen själ*); och eho som är otacksam, sannerligen är dock Gud lika rik, prisvärd.