۞كُلُّ ٱلطَّعَامِ كَانَ حِلّٗا لِّبَنِيٓ إِسۡرَـٰٓءِيلَ إِلَّا مَا حَرَّمَ إِسۡرَـٰٓءِيلُ عَلَىٰ نَفۡسِهِۦ مِن قَبۡلِ أَن تُنَزَّلَ ٱلتَّوۡرَىٰةُۚ قُلۡ فَأۡتُواْ بِٱلتَّوۡرَىٰةِ فَٱتۡلُوهَآ إِن كُنتُمۡ صَٰدِقِينَ٩٣

Det har sagts att denna vers uppenbarades när några judar kom till Guds Sändebud ﷺ och sade: ”Du påstår att du följer Abrahams religion, men Abraham åt varken kamelkött eller drack kamelmjölk, men det gör du, och du rättar dig därför inte efter hans religion.” Guds Sändebud ﷺ svarade då: ”Sådant var tillåtet för Abraham, frid vare med honom”, men de sade: ”Det vi förbjuder idag var också förbjudet för Noa och Abraham, och har fortsatt vara förbjudet fram till våra dagar.” [al-Baghawi]

Israel: Det vill säga, Jakob, frid vare med honom. Utom den som Israel förbjöd sig själv: Det har sagts att han drabbades av diskbråck och att han lovade Gud att avstå från den mat och dryck han tyckte bäst om – kamelkött och kamelmjölk – om Gud botade honom. [al-Baydawi]

Utom den som Israel förbjöd sig själv: Det har sagts att han avstod av medicinska skäl, och andra har sagt att han avstod från mat som han tyckte om för att närma sig Gud. Att avstå från överdriven bekvämlighet och världsliga njutningar är nämligen ett sätt att närma sig Gud, och det är just detta som är avhållsamhet. Umar ibn al-Khattab, må Gud vara nöjd med honom, antydde detta när han sade: ”Ta er i akt för kött, det är nämligen vanebildande liksom vin.” När Abu Hazim gick förbi fruktmarknaden och såg alla vackra frukter och färger sade han: ”Din mötesplats [med dessa frukter] kommer att vara i Paradiset.” [al-Thaʿalabi]

Judarna påstod att den mat som var förbjuden för dem alltid har varit förbjuden, ett påstående som bygger på principen att Gud inte tillåter något som Han tidigare förbjudit, men detta tillbakavisas med orden: All mat var tillåten för Israels barn, utom den som Israel förbjöd sig själv. Den mat som Jakob förbjöd sig själv var ju först tillåten och blev sedan förbjuden för honom själv och för hans efterkommande, och detta tyder på att det som en gång har varit tillåtet kan komma att förbjudas. När judarna ställdes inför detta faktum förnekade de att maten hade förbjudits enbart för att Jakob hade förbjudit sig själv att äta den, och påstod i stället att den hade varit förbjuden sedan Adams tid. Det var i samband med detta som Guds Sändebud ﷺ uppmanade dem att lägga fram Torah och läsa upp den om de talade sanning. Innan Torah uppenbarades: Detta tyder på att all mat, utom det som Israel förbjöd sig själv, var tillåten för Israels barn innan uppenbarelsen av Torah. Men när Torah uppenbarades förbjöd Gud dem att äta många olika sorters mat. Det har sagts att något förbjöds dem varje gång de begick en svår synd, och detta har stöd i Guds ord: För all denna orättfärdighet hos dem som är judar har Vi förbjudit dem goda ting som varit dem tillåtna. [K. 4:160] [al-Razi]

Versen antyder att det är tillåtet att avstå från mat i kampen mot den lägre själen. Guds Profet Jakob, frid vare med honom, förbjöd sig själv att äta av den mat som han tyckte bäst om, och berättelsen om honom syftar till att lära dem som älskar Gud att de ska avstå från sådant som de själva tycker om. [al-Baqli]

Människan har en andlig och en djurisk natur. Den andliga naturen kräver näring bestående av åminnelse (dhikr) och den djuriska naturen kräver mat. Människor kan i detta hänseende delas in i tre kategorier: Bland dem finns sådana som är orättvisa mot sig själva (ẓālim li nafsihi), och det är de vars djuriska natur har besegrat den andliga och som därför går till överdrift när de förser sin kropp med näring samtidigt som de försummar den andliga näringen till dess att själen förtvinar: Dessa är som boskap; nej, de är ännu vilsnare. [K. 7:179] Andra är rättskaffens (muqtaṣid), och hos dem är den djuriska och den andliga naturen lika starka. Den tredje kategorin av människor är de som har vunnit försprång i fråga om goda gärningar (sābiq bi ’l-khayrāt), och hos dem har den andliga naturen besegrat den djuriska och de förser sig själva med mycket andlig näring och minskar intaget av djurisk näring, till dess att den lägre själen förtvinar: Dessa är de bästa av alla varelser. [K. 98:7] [Najm al-Din al-Kubra]