مَا كَانَ لِبَشَرٍ أَن يُؤۡتِيَهُ ٱللَّهُ ٱلۡكِتَٰبَ وَٱلۡحُكۡمَ وَٱلنُّبُوَّةَ ثُمَّ يَقُولَ لِلنَّاسِ كُونُواْ عِبَادٗا لِّي مِن دُونِ ٱللَّهِ وَلَٰكِن كُونُواْ رَبَّـٰنِيِّـۧنَ بِمَا كُنتُمۡ تُعَلِّمُونَ ٱلۡكِتَٰبَ وَبِمَا كُنتُمۡ تَدۡرُسُونَ٧٩
Det är icke möjligt, att en menniska (Jesus), åt hvilken Gud har gifvit boken, andlig domaremakt och profetakallet, kan säga till menniskorna: "varen mine och icke Guds tjenare." Utan han säger: "varden Rabbiner, i det att I lären andre boken och meddelen undervisning."
Det anstår ej en mänsklig varelse, att Gud giver honom skriften, visheten och profetkallet, och att han sedan säger till människorna: »Varen mina tjänare i stället för Guds!« utan » Varen mästare, därför att I undervisen i skriften och därför att I läsen den!«
Det är otänkbart att en människa, som Gud har gett uppenbarelsens gåva och visdom och kallat till profet, därefter skulle säga till människorna: "Tillbe mig vid sidan av Gud." Nej, [vad han skulle säga är:] "Bli Guds hängivna tjänare som undervisar [andra] och fördjupar sin egen kunskap i Skriften."
Det tillkommer icke en man som Gud givit Skriften och visheten och en profetisk anda, att han sedan skall säga åt menniskorna: varer tjenare åt mig, utom Gud; men må han säga: varer mästare i det J lären af Skriften och i det J undervisen.
Det anstår inte någon att Gud ger honom Skriften, visheten och profetskapet, och att han sedan säger till människorna: »Var mina tjänare i stället för Guds.« men däremot: »Var Herrens män, därför att ni undervisar i Skriften och därför att ni studerar den.«
Kommentar
När Gud i den föregående versen förklarar att Skriftens folk har för vana att förvanska och ändra i Skrifterna följer Han upp det med att här nämna påståendet att Jesus, frid vare med honom, sade sig vara gudomlig och att han uppmanade sitt folk att dyrka honom. Det har sagts att versen uppenbarades i samband med att en av judarna tillsammans med ledaren från den kristna delegationen från Najran frågade Profeten ﷺ: ”Vill du att vi ska dyrka dig och ta dig till Herre?” ”Gud förbjude”, svarade han, ”att vi skulle dyrka någon annan än Gud eller att vi skulle ålägga människorna att dyrka någon annan än Gud. Det är inte därför Han sänt mig och det är inte det Han ålagt mig att göra.” Det har också sagts att den uppenbarades när en man sade: ”Guds Sändebud, vi hälsar på dig på samma sätt som vi hälsar på varandra. Vore det inte bättre om vi hälsade dig genom att falla ner med våra ansikten mot marken?” Han svarade: ”Det tillkommer inte någon att falla ner på sitt ansikte inför någon annan än Gud, men hedra er Profet och var medvetna om vad var och en har rätt till.” [al-Baydawi]
Det anstår inte en människa: Muqatil och al-Dahhak sade att det är Jesus, frid vare med honom, som avses, eftersom de kristna från Najran påstod att Jesus hade ålagt människorna att ta honom till Herre. [al-Baghawi]
Visheten: Det vill säga, kunskap och förståelse. Men däremot: Nej, en sådan människa säger snarare: Var Herrens män. Var Herrens män: Det råder ingen enighet kring betydelsen av ordet rabbānī. Det har sagts att det syftar på människor som har kunskap om Gud och som är ståndaktiga i sin dyrkan av Honom. Det har också sagts att det är de som uppfostrar andra, det vill säga, undervisar dem, gör det som är bäst för dem och ser efter deras angelägenheter. Enligt den första åsikten är ordet rabbānī en avledning av rabb, Herre, och enligt den andra är det en avledning av tarbiya, uppfostran. Det har också sagts att det är ett hebreiskt eller ett syriskt ord, men hur det än förhåller sig syftar det på en människa som har kunskap, som omsätter kunskapen i handling och som undervisar andra. [al-Razi]
Var Herrens män: al-Wasiti sade: ”Det är de som äger saker men som inte ägs av något.” al-Fadl ibn Abbas sade: ”Var som Abu Bakr, må Gud vara nöjd med honom. När Profeten ﷺ gick hädan förlorade alla fattningen, utom Abu Bakr som sade: ’Den av er som dyrkade Muhammed ska veta att han har gått hädan, och den av er som dyrkade Gud ska veta att Han lever och att Han aldrig dör.’” [al-Sulami]