ٱلَّذِينَ ٱسۡتَجَابُواْ لِلَّهِ وَٱلرَّسُولِ مِنۢ بَعۡدِ مَآ أَصَابَهُمُ ٱلۡقَرۡحُۚ لِلَّذِينَ أَحۡسَنُواْ مِنۡهُمۡ وَٱتَّقَوۡاْ أَجۡرٌ عَظِيمٌ١٧٢

De som hörsammade Gud och Sändebudet, sedan de lidit skada: Dagen efter slaget vid Uhud bad Profeten ﷺ Bilal att tillkännage att fienden måste förföljas. ”Men ingen ska dra ut i strid med oss”, sade han, ”som inte var med oss under gårdagens drabbning.” När ledarna återvände till sina olika klaner var de flesta män sysselsatta med att sköta om sina sår eller få dem omskötta av sina kvinnor, eftersom bara ett fåtal av dem som kämpat vid Uhud var oskadda och många var allvarligt sårade. Men när de hörde Profetens ﷺ kallelse förband de sina sår bäst de kunde och gjorde sig redo att dra ut ännu en gång. Bland dem av Banu Salima som drog ut fanns fyrtio sårade män, en del av dem med mer än tio djupa sår av spjutstötar eller pilar, och när de stod på rad framför Profeten ﷺ vid den avtalade platsen och han såg i vilket tillstånd de var gladde han sig åt den makt som deras själar hade över kropparna och han bad: ”Gud, förbarma dig över Banu Salima!” Det var bara en man från alla klanerna som inte hade kämpat vid Uhud som drog ut i strid och det var Jabir. När han hörde kallelsen denna morgon gick han till Profeten ﷺ och sade: ”Guds Sändebud! Jag ville så gärna vara med vid slaget, men min far lämnade mig kvar för att ta hand om mina sju yngre systrar. Och därför blev det så att Gud valde honom till martyr framför mig, fastän jag hade hoppats på att få bli det. Låt mig därför få följa med dig nu, Guds Sändebud!” Och Profeten ﷺ gav honom tillåtelse att marschera ut med de andra.

De gjorde uppehåll första gången ungefär tretton kilometer från Medina. Fienden hade vid den tiden sitt läger vid Rawha, som låg ett kort stycke längre bort. När Profeten ﷺ hörde detta gav han sina män befallningen att sprida ut sig över ett stort område, samla ihop så mycket ved de kunde hitta och stapla upp, var och en i en egen hög. Vid solnedgången hade de förberett över femhundra bål, och när mörkret föll satte varje man eld på sitt. Lågorna syntes vida omkring och det såg ut som om en stor armé var lägrad där. Detta intryck bekräftades för Abu Sufyan av en man från Khuzaʿa som, trots att han fortfarande var avgudadyrkare, var vänligt inställd till muslimerna och som med uppsåtlig osanning berättade att alla i staden Medina hade kommit ut för att förfölja dem, inbegripna alla dem som inte hade dragit ut till Uhud, och alla deras förbundna. ”Vid Gud”, sade han, ”ni kommer inte härifrån förrän ni har sett pannluggarna på hästarna i deras ryttarförband.” Några från Quraysh hade velat återvända och attackera Medina, men nu bestämde de enhälligt att i all hast skynda framåt mot Mecka. Abu Sufyan sände trots detta ett avskedsbud till Profeten ﷺ med några ryttare som var på väg till Medina för att skaffa livsmedel. ”Hälsa Muhammed från mig”, sade han, ”att vi är fast beslutna att möta honom och hans följeslagare och att utplåna dem som ännu är kvar från jordens yta. Hälsa honom det och när ni på återvägen kommer till Ukaz ska jag lasta era kameler med russin.” När de lämnade budet till Profeten ﷺ svarade han med orden från en nyligen nedsänd uppenbarelse: Gud är tillräcklig för oss och Den bäste att anförtro sig till. [K. 3:173] Han och följeslagarna tillbringade måndagen, tisdagen och onsdagen i lägret och varje natt tände de eldarna. Detta blev dagar av välbehövlig vila och de hade ett överflöd av mat. Det hade blivit en förträfflig fruktskörd föregående sommar och Saʿd ibn Ubada hade lastat trettio kameler med dadlar, och andra hade förts dit för att offras. På torsdagen återvände de till Medina. [Lings]