وَمَا مُحَمَّدٌ إِلَّا رَسُولٞ قَدۡ خَلَتۡ مِن قَبۡلِهِ ٱلرُّسُلُۚ أَفَإِيْن مَّاتَ أَوۡ قُتِلَ ٱنقَلَبۡتُمۡ عَلَىٰٓ أَعۡقَٰبِكُمۡۚ وَمَن يَنقَلِبۡ عَلَىٰ عَقِبَيۡهِ فَلَن يَضُرَّ ٱللَّهَ شَيۡـٔٗاۚ وَسَيَجۡزِي ٱللَّهُ ٱلشَّـٰكِرِينَ١٤٤

Muhammed är inte mer än ett Sändebud, och andra Sändebud har gått bort före honom: När Profeten ﷺ beordrat bågskyttarna att ställa upp sig på en höjd något till vänster om huvudstyrkan⁽¹⁾ satte han på sig en annan brynja, tog upp ett svärd och svingade det och sade: ”Vem vill ta det här svärdet och den rättighet som hör till det?” Umar gick genast för att ta det, men Profeten vände sig bort från honom och sade åter: ”Vem vill ta det här svärdet och den rättighet som hör till det?” Zubayr sade att han skulle ta det, men Profeten vände sig bort igen och upprepade sin fråga en tredje gång. ”Vad är det för rättighet, Guds Sändebud?” frågade Abu Dujana, en man från klanen Khazraj. ”Rättigheten”, sade Profeten, ”är att du hugger fienden med det till dess att klingan böjs.” ”Jag tar det och rättigheten som hör till”, sade han och Profeten gav honom det. Han var en tapper man som utmärkte sig på slagfältet. Hans röda turban var välkänd och i klanen Khazraj kallades den för dödens turban. När han satte på sig den och virade den runt hjälmen, så som han gjorde nu, visste de att han avsåg att rikta ett starkt och dödsbringande hugg mot fienden och ingen kunde tvivla på att detta var hans fasta föresats där han med svärdet i handen gick och stoltserade fram och tillbaka mellan leden. När Profeten såg honom sade han: ”Det där är ett sätt att gå som Gud avskyr, utom vid en tid och på en plats som denna.” [al-Baghawi]

Striden började bra för muslimerna och de fortsatte att rycka framåt till dess att fiendens linjer på en viss plats helt och hållet bröt samman. Vägen till deras läger låg därför öppen och de som såg möjligheten att plundra strömmade ditåt. De femtio utvalda bågskyttarna befann sig nu på ett visst avstånd till vänster om Profeten. Mellan honom och dem sluttade marken nedåt mot slätten och höjde sig sedan upp mot den fördelaktiga plats där han hade placerat dem. De kunde se de första linjerna, och åsynen av kamraterna i färd med att, som de trodde, berika sig med byte från fienden var för mycket för de flesta av dem. Förgäves påminde dem deras befälhavare, Abdullah ibn Jubayr, om Profetens order att de inte på några villkor fick lämna sin post. De svarade att Profeten inte hade menat att de skulle stanna där för evigt. Slaget var över nu, sade de, och trons förnekare hade jagats på flykten. Ett fyrtiotal av dem störtade nedför sluttningen i riktning mot lägret och lämnade kvar Abdullah i spetsen för en ståndaktig och trofast, men ödesdigert reducerad, skara bågskyttar. Meckas kavalleri hade dittills inte varit till någon nytta. I stridens centrum var de två arméerna så sammanblandade att en stormning med kavalleriet skulle ha medfört lika stor risk för deras egna som för fienden och de kunde inte nå muslimernas eftertrupp utan att först, över ett stort markområde, utsätta sig för bågskyttarnas pilar. Men Khalid⁽²⁾ såg vad som nu hade hänt och då han insåg att hans tillfälle var inne anförde han sina män i full galopp mot platsen där bågskyttarna var placerade. Abdullah och hans män försökte förgäves mota bort dem med sina pilar, därefter kastade de ned sina bågar och kämpade till döds med svärd och spjut. Inte en enda av de tio trofasta blev levande kvar och med en helomvändning anförde Khalid nu sina män mot eftertruppen av sin fiendes huvudstyrka. Ikrima följde hans exempel och de beridna meckanerna anställde stor förödelse i de troendes oskyddade bakre led. Ali och hans följeslagare vände nu om för att möta den nya faran och några månggudadyrkare som hade jagats på flykten samlade sig igen och kom tillbaka till striden. Stridens strömriktning hade plötsligt förändrats och Qurayshs stridsrop ”O Uzza! O Hubal!” togs upp igen över hela fältet. Många muslimer i eftertruppen som hade undgått att bli nedhuggna av ryttarna förlorade nu modet och flydde mot bergen där de visste att de kunde få skydd. [Lings]

En av månggudadyrkarna kastade en vass sten som träffade Profetens ﷺ mun, fläkte upp underläppen och slog sönder en tand. Mannen som hade kastat stenen trodde att han hade dödat Guds Sändebud ﷺ och ropade” Jag har dödat Muhammed!” Dessa ord spred sig bland de stridande och några av muslimerna uttryckte då förhoppningar om att Abdullah ibn Ubay skulle beskydda dem från Abu Sufyan. Några av hycklarna sade också: ”Hade han varit en riktig Profet skulle han inte ha dödats. Återvänd nu till era bröder och till er religion.” En av utvandrarna stötte på en av hjälparna som var genomdränkt i sitt eget blod och frågade: ”Har du hört att Muhammed har stupat?” ”Om han har stupat”, svarade han, ”har han uppnått sitt mål. Strid för er religion!” Muhammed är endast ett Sändebud, och andra Sändebud har gått bort före honom: Han kommer att gå bort liksom Sändebuden före honom. Deras efterföljare höll fast vid religionen efter deras bortgång och ni ska också hålla fast vid er religion om ert Sändebud går bort. Syftet med att sända en Profet är att förmedla budskapet och lägga fram obestridliga argument, inte att han ska leva bland er för alltid. Ska ni rygga tillbaka, om han dör eller blir dödad: Det vill säga, ska ni återgå till er otro? [al-Razi]

1. (1) Se kommentarerna till verserna 121–122, ö.a.
2. (2) Khalid ibn al-Walid var månggudadyrkare vid den här tidpunkten, men kom senare att anta islam, ö.a.