وَإِذۡ غَدَوۡتَ مِنۡ أَهۡلِكَ تُبَوِّئُ ٱلۡمُؤۡمِنِينَ مَقَٰعِدَ لِلۡقِتَالِۗ وَٱللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ١٢١

Månggudadyrkarna drog ut från Mecka och slog läger vid Uhud onsdagen den tolfte shawwal, tre år efter utvandringen till Medina. Guds Sändebud ﷺ bjöd in och rådfrågade sina följeslagare om hur de tyckte att muslimerna skulle agera. Hans första tanke var att inte gå ut ur staden utan att motstå en belägring innanför murarna. Han ville inte desto mindre få sin uppfattning bekräftad av andra, eftersom han kände sig långt ifrån övertygad. Han höll därför en överläggning och frågade följeslagarna om de skulle marschera ut eller inte. Ibn Ubayy var den förste som talade: ”Vår stad”, sade han, ”är en jungfru som aldrig har kränkts mot vår vilja. Aldrig har vi gått ut från henne för att anfalla en fiende utan att lida svåra förluster och ingen har mot vår vilja trängt in i henne som inte själv tillfogats förluster. Låt dem därför vara, du Guds Sändebud. Ömkligt kommer deras tillstånd att vara så länge de stannar kvar och när de återvänder kommer de att återvända modfällda och i djup förstämning över att inte ha uppnått vad de hade avsett och utan att ha vunnit något gott.” Andra sade att han borde dra ut ur staden och strida mot månggudadyrkarna, och Profeten ﷺ berättade därför vad han drömt den natten. I drömmen såg han att han bar en ogenomtränglig brynja och att han satt på ryggen av en bagge. Han hade sitt svärd i handen och lade märke till ett hack i det och han såg några kreatur som han visste var hans och som offrades i hans åsyn. Han tolkade det och sade: ”Den ogenomträngliga brynjan är Medina och skåran i mitt svärd är ett slag som kommer att drabba mig själv; den offrade boskapen är några av mina följeslagare som kommer att dödas och vad baggen jag red på beträffar, så är den ledaren för deras här och honom ska vi döda, om Gud vill.” Det blev tydligt att de flesta av de yngre männen brann av iver att marschera ut mot fienden. ”Guds Sändebud”, sade en av dem, ”led oss framåt mot fienden! Låt dem inte tro att vi är rädda för dem eller att vi är för svaga för dem.” Dessa ord möttes av ett gillande mummel från olika delar av församlingen och flera andra sade ungefär samma sak. Profeten ﷺ gick då hem och satte på sig sin rustning, men när de såg honom ångrade de att de hade insisterat på att dra ut i krig och sade: ”Guds Sändebud, gör det som tycks bäst för dig” Men han svarade dem och sade: ”En profet tar inte av sig rustningen sedan han satt på sig den, förrän Gud har dömt mellan honom och hans fiender. Se därför till att göra det jag bad er om och gå fram i Guds namn. Segern är er om ni visar fasthet.” [al-Baydawi & Lings]

Och när du en morgon lämnade din familj: Mujahid, al-Kalbi och al-Waqidi berättar att Guds Sändebud ﷺ lämnade Aishas hem, må Gud vara nöjd med henne, på morgonen och att han gick till fots till Uhud. [al-Baghawi]

Anvisa de troende deras platser i striden: Profeten valde ut sina bästa bågskyttar och av dessa placerade han hos sig själv bland andra Zayd, Saʿd, sin kusin från klanen Zuhra, och Sa’ib, Uthman ibn Mazʿuns son, men femtio av dem beordrade han att ställa upp sig på en höjd något till vänster om huvudstyrkan. Dessa satte han under befäl av en man från klanen Aws, Abdullah ibn Jubayr, med följande order: ”Håll deras kavalleri borta från oss med era pilar. Se till att de inte anfaller oss bakifrån och stanna här på er post hur än stridslyckan växlar! Om ni ser oss ta byte av fienden så försök inte få del av det och kom inte till vår hjälp om ni ser oss dödas.” [Lings]

­­­­­­­­­För att anvisa de troende deras platser i striden: En andlig lärare (shaykh al-tarbiya) undervisar sökarna i hur de ska gå till väga i striden mot den lägre själen och informerar dem om dess intriger och ränker för att anvisa dem deras plats i striden. Gud är medveten om sökarnas uppriktighet och deras avsikter. Bland dem finns sådana som tröttnar och blir uttråkade och som därför återvänder till sina gamla vanor, och bland dem finns andra som är tålmodiga till dess att de segrar. Ytterligare andra drabbas av leda och misslyckanden och vänder tillbaka från vägen, men Gud hjälper dem och stärker dem så att de ansluter sig till de tålmodigas led. Sökarens huvudsakliga uppgift i striden mot den lägre själen är att förtrösta på Gud och sätta sin lit till Honom, och inte till någonting annat. [Ibn Ajiba]