مَثَلُ مَا يُنفِقُونَ فِي هَٰذِهِ ٱلۡحَيَوٰةِ ٱلدُّنۡيَا كَمَثَلِ رِيحٖ فِيهَا صِرٌّ أَصَابَتۡ حَرۡثَ قَوۡمٖ ظَلَمُوٓاْ أَنفُسَهُمۡ فَأَهۡلَكَتۡهُۚ وَمَا ظَلَمَهُمُ ٱللَّهُ وَلَٰكِنۡ أَنفُسَهُمۡ يَظۡلِمُونَ١١٧

Hvad de utgifva i almosor i detta lifvet är likt en vind med skarp köld, som träffar en åker, hvilken tillhör menniskor, som bringa sig sjelfva i ofärd. Han förstör den hel och hållen. Det är då icke Gud, som misshandlar dem, utan de misshandla sig sjelfve.

Det är samma förhållande med det, som de giva bort i det jordiska livet, som med en vind, som för med sig bitande köld, vilken hemsöker grödan för människor, som gjort orätt mot sig själva, och tillintetgör den, men Gud gör dem ej orätt, utan de göra orätt mot sig själva.

Vad [människor] ger ut för [ting] som hör till detta liv kan jämföras med de orättfärdigas gröda som förhärjas av en frostig vind. Gud har inte gjort dem orätt - nej, [med sina handlingar] gör de orätt mot sig själva.

Hvad de dela med sig i detta verldsliga lif, liknar en vind i hvilken är en isande kyla, som sveper öfver deras gröda hvilka gjort orätt mot sina själar, och förstör henne: och icke gör Gud dem orätt; men de göra orätt emot sig sjelfva.

Det är samma förhållande med det som de ger bort i det jordiska livet, som med en vind som för med sig bitande köld: den hemsöker sådana människors gröda som gjort orätt mot sig själva, och tillintetgör den, men det är inte Gud som gör dem orätt, nej, det är mot sig själva de gör orätt.