وَأَمَّا ٱلَّذِينَ ٱبۡيَضَّتۡ وُجُوهُهُمۡ فَفِي رَحۡمَةِ ٱللَّهِۖ هُمۡ فِيهَا خَٰلِدُونَ١٠٧
De åter, hvilkas ansigten glänsa, skola undfå Guds nåd och vid den evigt förblifva.
Och vad dem beträffar, vilkas ansikten glänsa, skola de ingå i Guds barmhärtighet att där evinnerligen förbliva.
Men de vilkas ansikten strålar av ljus skall inneslutas i Guds nåd och skall så förbli till evig tid.
Men de hvilkas ansigten varda skinande, de skola inneslutas i Guds barmhertighet; evinnerligen skola de deruti förblifva.
Och de, vilkas ansikten strålar, ska ingå i Guds barmhärtighet och där ska de vistas i all evighet.
Kommentar
De som förnekar sanningen ska vistas i Elden i all evighet, och de som tror ska vistas i Paradiset i all evighet. Hur kommer det sig då att Gud här nämner att de ska ingå i Guds barmhärtighet i all evighet, men att Han inte säger något om att de som förnekar sanningen ska vistas i straffet i all evighet? Dessa verser antyder att Guds barmhärtighet är störst. I vers 106 började Han med att nämna dem som omfattas av Hans barmhärtighet och Han avslutar här med att nämna dem igen. När Han nämnde straffet hänförde Han det inte till Sig Själv, utan sade i stället: Så smaka nu straffet, men när Han nämnde barmhärtigheten knöt Han den till Sig Själv med orden Guds barmhärtighet. När Han nämnde straffet sade Han inte att det skulle vara för evigt, men Han nämnde däremot att belöningen ska vara för evigt. När Han nämnde straffet angav Han deras egna handlingar som orsak med orden Så smaka nu straffet, för att ni förnekade den, men när Han nämnde belöningen angav Han Sin barmhärtighet som orsak: Och de, vilkas ansikten strålar, ska ingå i Guds barmhärtighet. I nästa vers säger Han ja, Gud vill inte göra orätt mot skapelsen, och allt detta tyder på att Hans barmhärtighet är störst. [al-Razi]