وَلۡتَكُن مِّنكُمۡ أُمَّةٞ يَدۡعُونَ إِلَى ٱلۡخَيۡرِ وَيَأۡمُرُونَ بِٱلۡمَعۡرُوفِ وَيَنۡهَوۡنَ عَنِ ٱلۡمُنكَرِۚ وَأُوْلَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلۡمُفۡلِحُونَ١٠٤

I tidigare verser har Gud klandrat Skriftens folk för att de förnekade sanningen och för att de lade hinder på Guds väg.⁽¹⁾ När han tilltalar muslimerna uppmanar Han dem att göra det rakt motsatta, nämligen att tro och vara gudfruktiga samt att leda andra till tro och lydnad.⁽²⁾ [al-Razi]

Låt det finnas ett samfund bland er: Versen tyder på att det bör finnas en grupp människor som ägnar sig uteslutande åt att kalla till det som är gott, påbjuda det som är tillbörligt och förbjuda det som är otillbörligt, även om detta också är en plikt för alla enskilda muslimer, allt efter förmåga. Guds Sändebud ﷺ har sagt: ”Den av er som bevittnar något otillbörligt ska ändra det med sin hand. Kan han inte det ska han fördöma det med sin tunga, men om inte heller detta är möjligt för honom ska han fördöma det i sitt hjärta, och detta är den svagaste formen av tro.” Han ﷺ sade också: ”Vid Honom som har mitt liv i Sin hand, ni ska påbjuda det som är tillbörligt och förbjuda det som är otillbörligt! Gör ni inte det, är Guds straff över er nära förestående, och när ni sedan vänder er till Honom i bön kommer Han inte att besvara era böner.” [Ibn Kathir]

Låt det finnas ett samfund bland er: Orden min kum (bland er) kan tolkas som att det gäller några av er, men det kan också tolkas som att det gäller var och en av er. Det är därför möjligt att översätta versen på följande sätt: Bli till ett samfund, som kallar till det som är gott… Kallar till det som är gott, påbjuder det som är tillbörligt och förbjuder det som är otillbörligt: De lärda har sagt att även en trotsig syndare (fāsiq) bör påbjuda det som är tillbörligt och förbjuda det som är otillbörligt, eftersom det åligger honom att göra två saker: 1. att själv avstå från det som är förbjudet och 2. att uppmana andra att avstå från det som är förbjudet. Att han själv försummar en av dessa plikter – genom att begå synder – betyder inte att han kan försumma den andra – att uppmana andra att avstå från synd. Några av föregångarna (al-salaf) sade: ”Ålägg andra att göra gott, även om ni själva inte gör det.” Det har förmedlats att al-Hasan hörde Mutrif ibn Abdullah säga: ”Jag säger inte annat än det jag själv gör”, varpå al-Hasan sade: ”Vem av oss gör allt han säger? Satan gläds över att höra er säga så, för då finns det nämligen ingen kvar som påbjuder det som är tillbörligt eller förbjuder det som är otillbörligt.” Profeten ﷺ sade: ”Den som påbjuder det som är tillbörligt och förbjuder det som är otillbörligt är ställföreträdare på jorden för Gud, Hans Sändebud och Hans Skrift.” Ali, må Gud vara nöjd med honom, har sagt: ”Den bästa formen av strid är att påbjuda det som är tillbörligt och förbjuda det som är otillbörligt.” Gud, den Upphöjde, säger: Om två grupper av de troende råkar i strid ska ni ställa till rätta mellan dem, men om den ena begår överträdelser mot den andra ska ni strida mot den som begår överträdelser. [K. 49:9] Han nämnde att ställa till rätta före strid och detta innebär att den som påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga ska börja med att vara mild och vänlig och sedan ta till allt strängare metoder om han inte hörsammas. [al-Razi]

1. (1) K. 3:70 och 3:99.
2. (2) K. 3:102–104.