بَلۡ مَتَّعۡنَا هَـٰٓؤُلَآءِ وَءَابَآءَهُمۡ حَتَّىٰ طَالَ عَلَيۡهِمُ ٱلۡعُمُرُۗ أَفَلَا يَرَوۡنَ أَنَّا نَأۡتِي ٱلۡأَرۡضَ نَنقُصُهَا مِنۡ أَطۡرَافِهَآۚ أَفَهُمُ ٱلۡغَٰلِبُونَ٤٤

Men vi hafva låtit dem och deras fäder njuta af denna verlden, och till och med förlängt deras lifstid. Men se de icke, att vi rycka fram emot landet och inskränka dess gränser? Skola de varda segrande?

Men vi hava låtit dessa och deras fäder njuta, till deras liv blev långt nog. Se de då ej, att vi nalkas landet för att inskränka dess område? Skola väl de bliva de segrande?

Nej, Vi lät dem - liksom deras fäder - njuta av livets goda så länge att de fann tiden lång. Ser de då inte hur Vi går till väga mot [ett] land och berövar det dess bästa resurser [och låter dess tidigare storhet och makt följas av nedgång och fall]? Tror de ändå att de [till sist] skall hemföra segern

Eller hafva de, utom Oss, gudar som skola värja dem? De förmå ej hjelpa sig sjelfva, ej hel- ler varda de hjelpte mot Oss. *) Denna vers säges blifvit uppenbarad i anledning af en viss mans begäran, att Mohammed skulle påskynda himmelens hämnd, hvarmed han hotade de otrogne. Se Sale, en- ligt Al Beidawi. 412