قُلۡ مَن كَانَ فِي ٱلضَّلَٰلَةِ فَلۡيَمۡدُدۡ لَهُ ٱلرَّحۡمَٰنُ مَدًّاۚ حَتَّىٰٓ إِذَا رَأَوۡاْ مَا يُوعَدُونَ إِمَّا ٱلۡعَذَابَ وَإِمَّا ٱلسَّاعَةَ فَسَيَعۡلَمُونَ مَنۡ هُوَ شَرّٞ مَّكَانٗا وَأَضۡعَفُ جُندٗا٧٥

Säg: "åt dem som äro stadde i villfarelse, kan Gud förlänga terminen, till dess att de med ögonen se det, hvarmed de hotas, nemligen antingen straffet eller den yttersta stunden; då skola de veta, hvem som innehar den sämsta ställningen och hvars armé är svagast."

Säg: Om några äro fångna i villfarelse, må Förbarmaren giva dem anstånd, ända tills de få uppleva det, som lovas dem, vare sig straffet eller stunden, och få veta, vems ställning är sämst, och vems här är svagast.

Säg: "Måtte den Nåderike bevilja dem som så envist håller fast vid sina misstag [ett långt] uppskov!" [Och låt dem säga vad de säger] till dess de ser det som de varnades för - antingen det är straffet [i denna värld] eller den Yttersta stunden - och inser vilken av de båda grupperna, som är i ett sämre läge och har ett svagare stöd.

Men huru många slägter före dem vi hafva tillintetgjort, hvilka öfverträffade dem i rikedom och godt utseende!