وَإِذَآ أَنۡعَمۡنَا عَلَى ٱلۡإِنسَٰنِ أَعۡرَضَ وَنَـَٔا بِجَانِبِهِۦ وَإِذَا مَسَّهُ ٱلشَّرُّ كَانَ يَـُٔوسٗا٨٣

När vi bevisa menniskan en nåd, så vänder hon sig bort och går afsides; men träffar henne något ondt, så faller hon i förtviflan.

Och då vi bevisa människan nåd, vänder hon sig bort och drager sig undan, men när olyckan drabbar henne, varder hon förtvivlad.

Visar Vi människan välvilja vänder hon Oss ryggen och drar sig stolt undan, och drabbas hon av ett ont blir hon ett rov för förtvivlan.

Då vi visa oss nådige emot menniskan, drager hon sig undan och aflägsnar sig från oss; och när ondt drabbar henne, blifver hon förtviflad.