مَّنِ ٱهۡتَدَىٰ فَإِنَّمَا يَهۡتَدِي لِنَفۡسِهِۦۖ وَمَن ضَلَّ فَإِنَّمَا يَضِلُّ عَلَيۡهَاۚ وَلَا تَزِرُ وَازِرَةٞ وِزۡرَ أُخۡرَىٰۗ وَمَا كُنَّا مُعَذِّبِينَ حَتَّىٰ نَبۡعَثَ رَسُولٗا١٥

Den som låter leda sig på den rätta vägen, skall ledas för sitt eget bästa, och den som far vilse, han skadar sig sjelf allena, ty ingen skall bära en annans börda. Vi straffade aldrig, utan att först hafva sändt en apostel med varningar.

Om någon låter vägleda sig, sker det till hans eget bästa, och om någon far vilse, sker det till hans egen skada; icke bär en bärerska en annans börda, och vi straffa ej, förrän vi skickat en apostel.

Den som låter sig vägledas, vägleds till nytta för sig själv; och den som går vilse, går bara vilse till skada för sig själv. Och på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda. Vi straffar inte [ett folk] förrän Vi sänt Vårt sändebud [till dem].

Eho som blifver vägledd, endast för sin egen själ blifver han vägledd; och eho som går vilse, han irrar blott emot densamma; och den som är lastad skall ej bära en annans börda. Vi hafva ej straffat något folk, intill dess vi sändt med varning ett sändebud.