وَلَوۡ يُؤَاخِذُ ٱللَّهُ ٱلنَّاسَ بِظُلۡمِهِم مَّا تَرَكَ عَلَيۡهَا مِن دَآبَّةٖ وَلَٰكِن يُؤَخِّرُهُمۡ إِلَىٰٓ أَجَلٖ مُّسَمّٗىۖ فَإِذَا جَآءَ أَجَلُهُمۡ لَا يَسۡتَـٔۡخِرُونَ سَاعَةٗ وَلَا يَسۡتَقۡدِمُونَ٦١

Om Gud skulle straffa menniskorna för deras ondska, så qvarlemnade han ej på jorden någon varelse. Men Han uppskjuter straffet till en bestämd termin. När då deras termin är inne, så kunna de hvarken uppskjuta eller påskynda den en timme.

Om Gud straffade människorna för deras orättfärdighet, skulle han ej kvarlämna någon enda varelse på henne, men han giver dem anstånd till en bestämd tid, och när deras tid kommer, kunna de varken uppskjuta eller påskynda den en timme.

Om Gud [genast] skulle straffa människorna för det onda de gör skulle Han inte lämna en enda levande varelse på [jorden]. Men Han beviljar dem en frist till en tidpunkt [som Han har] utsatt. De kan inte förkorta fristen och, när den har löpt ut, kan de inte förlänga den, ens med ett ögonblick.

Om Gud skulle straffa menniskorna för deras orättfärdighet, skulle Han ej lemna ett kräk på henne; men Han gifver dem anstånd, intill en bestämd tid; och då deras tid inträffar, skola de ej blifva tillbaka en timme, ej heller komma förut.