وَيَجۡعَلُونَ لِلَّهِ مَا يَكۡرَهُونَۚ وَتَصِفُ أَلۡسِنَتُهُمُ ٱلۡكَذِبَ أَنَّ لَهُمُ ٱلۡحُسۡنَىٰۚ لَا جَرَمَ أَنَّ لَهُمُ ٱلنَّارَ وَأَنَّهُم مُّفۡرَطُونَ٦٢

De gifva Gud hvad de sjelfve afsky (döttrar), och det oaktadt uttala deras tungor den lögnen, att de skola få en härlig lön. Nej, det är otvifvelaktigt, att de skola komma i helveteselden, och dit skola de först införas.

De pådikta ock Gud vad de försmå, och deras tungor utsprida lögn, nämligen att det yppersta tillkommer dem. Det står fast, att elden väntar dem, och att de skola sändas åstad.

De tilldelar Gud vad de [själva] avskyr och påstår [samtidigt] med en lögn att det högsta goda väntar dem. Utan tvivel är det Elden som väntar dem och dit skall de förpassas utan dröjsmål!

Och de tillägga Gud hvad de rata; och deras tungor yttra lögnen, att dem tillkommer det bästa slutet: det är ej tvifvel på att elden är beredd åt dem, och att de deri varda nedstörtade.