وَإِذۡ قَالَ مُوسَىٰ لِقَوۡمِهِ ٱذۡكُرُواْ نِعۡمَةَ ٱللَّهِ عَلَيۡكُمۡ إِذۡ أَنجَىٰكُم مِّنۡ ءَالِ فِرۡعَوۡنَ يَسُومُونَكُمۡ سُوٓءَ ٱلۡعَذَابِ وَيُذَبِّحُونَ أَبۡنَآءَكُمۡ وَيَسۡتَحۡيُونَ نِسَآءَكُمۡۚ وَفِي ذَٰلِكُم بَلَآءٞ مِّن رَّبِّكُمۡ عَظِيمٞ٦

Moses sade ju till sitt folk: "erinren Eder Guds nåd emot Eder, när Han frälste Eder ifrån Faraos folk, som pålade Eder den hårdaste plåga, dödade edre söner, men läto edra döttrar lefva. — Häruti var en svår pröfning ifrån eder Herre. —

Än när Mose sade till sitt folk: »Kommen ihåg Guds nåd mot eder, då han frälste eder från Faraos folk, som pålade eder det värsta straff, dräpte edra söner och läto edra kvinnor leva!« Detta innebar en förskräcklig prövning från eder Herre.

Och då talade Moses till sitt folk [och sade]: "Minns Guds välgärningar mot er när Han räddade er från Faraos anhang, som tillfogade er svåra lidanden och slaktade era söner och [bara] skonade era kvinnor - detta var en hård prövning som er Herre lade på er.

Och minns då Mose sade till sina landsmän kommer ihåg Guds nåd emot eder, när Han frälsade eder från Pharaos folk, som bragte öfver eder förtryckets elände, som dräpte edra söner, och lät blifva vid lif edra döttrar: uti detta var en stor pröfning från eder Herra.