وَإِذۡ قَالَ مُوسَىٰ لِقَوۡمِهِۦ يَٰقَوۡمِ لِمَ تُؤۡذُونَنِي وَقَد تَّعۡلَمُونَ أَنِّي رَسُولُ ٱللَّهِ إِلَيۡكُمۡۖ فَلَمَّا زَاغُوٓاْ أَزَاغَ ٱللَّهُ قُلُوبَهُمۡۚ وَٱللَّهُ لَا يَهۡدِي ٱلۡقَوۡمَ ٱلۡفَٰسِقِينَ٥

Moses har ju sagt till sitt folk: "o mitt folk! hvi plågen I mig, fastän I veten, att Gud har sändt mig till Eder." När de afveko ifrån sanningen, så gjorde Gud deras hjertan affälliga, ty Gud leder icke de gudlösa menniskorna.

Än när Mose sade till sitt folk: »Mitt folk, varför förolämpen I mig, då I veten, att jag är sänd av Gud till eder?« När de avföllo, gjorde Gud deras hjärtan avfälliga, ty Gud vägleder ej de ogudaktiga människorna.

[Minns] Moses, som talade till sitt folk och sade: "Varför orsakar ni mig sorg och bekymmer, fastän ni vet att jag är sänd till er av Gud?" Men när de [ändå] vek av [från den raka vägen], stämplade Gud deras hjärtan med avvikelsens stämpel; Gud leder inte dem som förhärdar sig i trots.

Och [kom ihåg] då Mose sade till sina landsmän: o, mina landsmän! hvarföre förolämpen J mig, då J veten att jag är Guds sändebud till eder? Men då de afvikit från det rätta, vilseförde Gud deras hjertan; ty Gud vägleder ej de elaka menniskorna.