قُل لَّآ أَقُولُ لَكُمۡ عِندِي خَزَآئِنُ ٱللَّهِ وَلَآ أَعۡلَمُ ٱلۡغَيۡبَ وَلَآ أَقُولُ لَكُمۡ إِنِّي مَلَكٌۖ إِنۡ أَتَّبِعُ إِلَّا مَا يُوحَىٰٓ إِلَيَّۚ قُلۡ هَلۡ يَسۡتَوِي ٱلۡأَعۡمَىٰ وَٱلۡبَصِيرُۚ أَفَلَا تَتَفَكَّرُونَ٥٠

Säg: "jag säger ju icke, att Guds skatter äro i mitt våld, ej heller att jag vet det fördolda, och icke säger jag till Eder, att jag är en ängel. Jag följer endast det, som för mig har uppenbarats." Säg: "är väl den blinde och den seende (I och jag) like? — Tänken I då icke efter?" —

Säg: »Jag säger icke till eder: ”Hos mig finnas Guds skatter” och icke heller: ”Jag känner det fördolda, och jag säger icke till eder: ”Jag är förvisso en ängel”; jag rättar mig ej efter någonting annat än vad som uppenbaras för mig.« Säg: »Äro väl den blinde och den seende lika? Skolen I då ej besinna eder?«

Säg: ”Jag säger inte till er att jag har Guds skatter i min hand eller att jag känner till det som är dolt för människor. Inte heller säger jag till er: 'Se, jag är en ängel.' Allt jag gör är att följa det som uppenbaras för mig.” Säg: ”Kan den blinde jämställas med den seende? - Skall ni inte tänka över [detta]?”

Säg: icke säger jag till eder: Guds skatter äro hos mig; icke heller: jag känner det som är förborgadt; icke heller säger jag till eder: i sanning är jag en engel: jag följer ju blott det som blifvit uppenbaradt till mig. Säg: månne den blinde och den seende skola hållas för like? Skolen J då ej betänka?