وَإِذَا جَآءَتۡهُمۡ ءَايَةٞ قَالُواْ لَن نُّؤۡمِنَ حَتَّىٰ نُؤۡتَىٰ مِثۡلَ مَآ أُوتِيَ رُسُلُ ٱللَّهِۘ ٱللَّهُ أَعۡلَمُ حَيۡثُ يَجۡعَلُ رِسَالَتَهُۥۗ سَيُصِيبُ ٱلَّذِينَ أَجۡرَمُواْ صَغَارٌ عِندَ ٱللَّهِ وَعَذَابٞ شَدِيدُۢ بِمَا كَانُواْ يَمۡكُرُونَ١٢٤

Så ofta som de få ett tecken (en uppenbarelse genom Muhammed), säga de: "vi skola icke tro, såframt ej detsamma, som Guds sändebud hafva bekommit, varder oss gifvet. Gud vet bäst åt hvem Han skall anförtro sitt budskap. De stolte, som så tala, skola inför Gud förödmjukas, och ett svårt straff bidar dem för deras ränkers skull.

Och då ett tecken kommer till dem, säga de: »Vi skola aldrig tro, förrän vi få något sådant som Guds apostlar fått.« Gud vet dock bäst, åt vem han skall anförtro sina budskap. Ringhet inför Gud och ett svårt straff skall drabba dem, som synda, därför att de stämplade.

När ett tecken [från Gud] når dem, säger de: "Vi kommer inte att tro förrän vi får se detsamma som Guds sändebud [har tagit emot]." Men Gud vet åt vem Han anförtror Sina budskap. Förödmjukelse skall drabba dessa onda [människor när de ställs] inför Gud, och ett strängt straff väntar dem för deras onda anslag.

Och då ett tecken kommer till dem, säga de: vi skola ej tro, tills det bringas oss lika med hvad som bragtes Guds apostlar: Gud känner bäst hvar Han skall nedlägga sitt uppdrag. Förakt inför Gud skall drabba dem som handla brottsligt, och ett svårt straff för det de bedrogo.