وَمَا لَكُمۡ أَلَّا تَأۡكُلُواْ مِمَّا ذُكِرَ ٱسۡمُ ٱللَّهِ عَلَيۡهِ وَقَدۡ فَصَّلَ لَكُم مَّا حَرَّمَ عَلَيۡكُمۡ إِلَّا مَا ٱضۡطُرِرۡتُمۡ إِلَيۡهِۗ وَإِنَّ كَثِيرٗا لَّيُضِلُّونَ بِأَهۡوَآئِهِم بِغَيۡرِ عِلۡمٍۚ إِنَّ رَبَّكَ هُوَ أَعۡلَمُ بِٱلۡمُعۡتَدِينَ١١٩

I hafven ej något skäl, hvarföre I icke skullen äta af det, hvaröfver Guds namn har uttalats. Han har ju tydligen föreskrifvit hvad som, utom i nödfall, är Eder förbjudet. Månge missleda Eder väl genom sina begärelser och emedan de äro okunnige. — Men din Herre känner bäst dem, som öfverträda.

Och vad haven I väl för anledning att icke äta av det, varöver Guds namn åkallats, då han för eder utlagt vad som är eder förbjudet utom för så vitt I tvingens därtill? Men många åstadkomma sannerligen villfarelse genom sina hugskott och sin okunnighet; din Herre känner förvisso bäst dem, som begå överträdelser.

Varför skulle ni inte äta det som Guds namn har uttalats över, sedan ni fått klart besked om vad Han förbjudit [och som ni inte får röra] annat än i ett nödläge? Många [människor] vilseleder [andra] med vad de i sin okunnighet tror vara rätt eller orätt. Din Herre vet bäst vilka de är som överträder [Hans bud].

Och hvarföre skullen J icke äta af det öfver hvilket Guds namn blifvit åkalladt, då Han redan tydligt urskiljt för eder hvad som Han förbjudit eder, utom hvad nöden tvingar eder till? Men, i sanning, många inleda andra i villfarelse, genom sina lustar, af okunnighet: visserligen känner din Herre dem som äro öfverträdare.