مَا قُلۡتُ لَهُمۡ إِلَّا مَآ أَمَرۡتَنِي بِهِۦٓ أَنِ ٱعۡبُدُواْ ٱللَّهَ رَبِّي وَرَبَّكُمۡۚ وَكُنتُ عَلَيۡهِمۡ شَهِيدٗا مَّا دُمۡتُ فِيهِمۡۖ فَلَمَّا تَوَفَّيۡتَنِي كُنتَ أَنتَ ٱلرَّقِيبَ عَلَيۡهِمۡۚ وَأَنتَ عَلَىٰ كُلِّ شَيۡءٖ شَهِيدٌ١١٧

Ej har jag sagt dem något annat, än det, som du har bjudit mig: dyrken Gud, min Herre och eder Herre, och jag vakade öfver dem, så länge som jag var ibland dem. Men sedan du har upptagit mig till dig, har du haft ögonen på dem, ty du är vittne till allt.

Jag har ej sagt dem något annat än vad du bjudit mig, nämligen: ”Dyrken Gud, min och eder Herre!” Och jag har varit vittne mot dem, så länge jag var ibland dem, men då du tog mig hädan, blev du själv väktare över dem; ja, du är vittne till allting.

Vad jag har sagt dem är det som Du har befallt mig [att säga]: 'Dyrka Gud, min Herre och er Herre.' Jag var vittne till deras handlingar så länge jag levde bland dem, men sedan Du kallade mig till Dig är det Du som vakar över dem; Du är vittne till allt som sker.

Jag har icke sagt till dem annat än hvad Du befallt mig; jag har sagt: tjener Gud, min Herre och eder Herre: och jag har varit ett vittne emot dem så länge jag vistades ibland dem; men då Du upptog mig till Dig, blef Du väktare öfver dem; och Du är till allting vittne.