أَن تَقُولَ نَفۡسٞ يَٰحَسۡرَتَىٰ عَلَىٰ مَا فَرَّطتُ فِي جَنۢبِ ٱللَّهِ وَإِن كُنتُ لَمِنَ ٱلسَّـٰخِرِينَ٥٦

innan själen ropar: "o jag olycklige! hvad jag förgått mig emot Gud, då jag gycklat härmed!"

Att ej någon själ må säga: “O, vad jämmer över mig, därför att jag förgått mig mot Gud! Jag hör sannerligen till dem, som hånlett”,

Ingen skall [då] kunna säga: 'Hur ångrar jag inte att jag försummade [lydnaden mot] Gud och att jag vågade göra narr [av de troende]!' -

Att en själ ej må säga: o, ve mig, att jag åsidosatt min pligt mot Gud! var jag ej, i sanning, bland begabbarena?