فَقَالُواْ رَبَّنَا بَٰعِدۡ بَيۡنَ أَسۡفَارِنَا وَظَلَمُوٓاْ أَنفُسَهُمۡ فَجَعَلۡنَٰهُمۡ أَحَادِيثَ وَمَزَّقۡنَٰهُمۡ كُلَّ مُمَزَّقٍۚ إِنَّ فِي ذَٰلِكَ لَأٓيَٰتٖ لِّكُلِّ صَبَّارٖ شَكُورٖ١٩

Men de sade: "o vår Herre! förläng afståndet emellan våra dagsresor," och handlade illa emot sig sjelfve. Då gjorde vi dem till en saga och kringspridde dem åt alla håll. Uti detta äro sannerligen tecken för hvarje tålamodig, tacksam.

Men de sade: »Herre, öka avståndet mellan våra hållplatser!« Och de gjorde orätt mot sig själva, och så gjorde vi dem till en visa och slogo dem i spillror. Häri finnas sannerligen tecken för var och en, som är tålig och tacksam.

Men då sade de: "Herre! Förläng avstånden mellan de platser där vi gör halt!" [På detta sätt] vållade de sin egen undergång; de [måste utvandra och] skingrades i en slutgiltig förskingring och Vi gjorde dem och deras öde till ett talesätt. I detta ligger förvisso budskap till var och en som står fast i motgången och som tackar [Gud] i allt.

Men de sade: o, Herre! utvidga afstandet mellan vara resor. Och de förforo orätt mot sig sjelfva; och vi gjorde dem till sagor i häfden, och förskingrade dem i en fullkomlig förskingring: i detta är visserligen tecken för hvar och en som är tålig och tacksam.