ٱلَّذِينَ إِذَا ذُكِرَ ٱللَّهُ وَجِلَتۡ قُلُوبُهُمۡ وَٱلصَّـٰبِرِينَ عَلَىٰ مَآ أَصَابَهُمۡ وَٱلۡمُقِيمِي ٱلصَّلَوٰةِ وَمِمَّا رَزَقۡنَٰهُمۡ يُنفِقُونَ٣٥

hvilka, då Guds namn nämnes, känna sina hjertan intagas af bäfvan, så väl som dem, hvilka tåligt bära det, som händer dem, och dem, hvilka upprätthålla gudstjensten och betala almosan af det, som vi dem beskärt.

Vilkas hjärtan skälva, då Gud åkallas, som tåligt fördraga allt, som hemsöker dem, som förrätta bönen och dela med sig av vad vi beskärt dem!

de vars hjärtan bävar då Hans namn uttalas och som med jämnmod bär de [motgångar] som drabbar dem och som regelbundet förrättar bönen och ger [åt andra] av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning.

Åt hvarje läras bekännare hafva vi förord- nat heliga bruk, att de måtte fira Guds namns minne, för det hvarmed Han försörjt dem af hjor- darnes kreatur. Och eder Gud är en enda Gud; underkaster eder alltså Honom. Och bebåda glädje åt dem som sig ödmjuka,