وَمِنَ ٱلنَّاسِ مَن يَعۡبُدُ ٱللَّهَ عَلَىٰ حَرۡفٖۖ فَإِنۡ أَصَابَهُۥ خَيۡرٌ ٱطۡمَأَنَّ بِهِۦۖ وَإِنۡ أَصَابَتۡهُ فِتۡنَةٌ ٱنقَلَبَ عَلَىٰ وَجۡهِهِۦ خَسِرَ ٱلدُّنۡيَا وَٱلۡأٓخِرَةَۚ ذَٰلِكَ هُوَ ٱلۡخُسۡرَانُ ٱلۡمُبِينُ١١

Ibland menniskorna finnes den, som dyrkar Gud utan uppriktighet. Vinner han någon fördel, så håller han sig lugnt till Honom, men påkommer en pröfning, så vänder han sig bort, och varder förtappad i detta och det eviga lifvet. Detta är en tydlig förlust.

Bland människorna finnes ock den, som dyrkar Gud i viss mån, och om något gott tillfaller honom, är han tillfredsställd därmed, men om någon prövning hemsöker honom, vänder han bort sitt ansikte och giver både det jordiska och det tillkommande livet tillspillo; detta är att uppenbarligen tillspillogiva sig själv.

Det finns även den bland människorna som dyrkar Gud, fastän han står på gränsen [mellan tro och otro]; om gott kommer honom till del, känner han lugn och tillförsikt, men om han sätts på prov, gör han helt om; på detta sätt förverkar han sitt liv både på jorden och i evigheten. Detta är en ohjälplig och total förlust.

Och ibland menniskorna finnes den soin tjenar Gud på ett visst sätt, så att om det till- faller honom godt, förblifver han lugn dervid **), men om en pröfning hemsöker honom, vänder han om sitt ansigte och går vilse i denna verlden. och det tillkommande lifvet: detta är uppenbar undergång.