وَإِذَا مَسَّكُمُ ٱلضُّرُّ فِي ٱلۡبَحۡرِ ضَلَّ مَن تَدۡعُونَ إِلَّآ إِيَّاهُۖ فَلَمَّا نَجَّىٰكُمۡ إِلَى ٱلۡبَرِّ أَعۡرَضۡتُمۡۚ وَكَانَ ٱلۡإِنسَٰنُ كَفُورًا٦٧

När en motgång träffar Eder på sjön, försvinna de, som I åkallen, men icke Han. Dock, sedan Han fört Eder räddade i land, så vänden I Eder ifrån Honom. — Menniskan är otacksam.

Och när ofärd drabbar eder på havet, svika de, som I åkallen, utom han, men när han fört eder i land, vänden I eder bort, ty människan är otacksam.

Och då en olycka drabbar er till havs, sviker er de som ni brukade anropa och Han är ert enda [hopp]. Men när Han fört er oskadda i land, vänder ni er ifrån [Honom]; människorna är sannerligen otacksamma.

Och då ett ofall träffar eder på sjön, bortvika de falske gudar hvilka J åkallen, men icke Han: och då Han fört eder i säkerhet till land, undandragen J eder Honom; ty menniskan är otacksam.