لَهُۥ دَعۡوَةُ ٱلۡحَقِّۚ وَٱلَّذِينَ يَدۡعُونَ مِن دُونِهِۦ لَا يَسۡتَجِيبُونَ لَهُم بِشَيۡءٍ إِلَّا كَبَٰسِطِ كَفَّيۡهِ إِلَى ٱلۡمَآءِ لِيَبۡلُغَ فَاهُ وَمَا هُوَ بِبَٰلِغِهِۦۚ وَمَا دُعَآءُ ٱلۡكَٰفِرِينَ إِلَّا فِي ضَلَٰلٖ١٤

Bön till Honom är Hans rättighet; men de afgudar, som de åkalla utom Honom, gifva dem icke alls något svar, om icke ett sådant, som den får, hvilken utsträcker sina händer till vattnet, att det må nå hans mun, när det icke kan nå den. De otrognes bön är ej annat än villfarelse.

Honom tillkommer den sanna åkallan, och de, som de åkalla i stället för honom, bönhöra dem ej på minsta sätt, utan det är som då någon sträcker händerna mot vattnet, för att det skall komma till hans mun, men det kommer icke; ja, de otrognas åkallan består blott i villfarelse.

Till Honom riktas all sann bön. De som människor åkallar i Hans ställe kan inte svara dem; [dessa människor beter sig lika bakvänt] som den som när han vill dricka sträcker flata handen mot vattnet - så når det inte [den törstiges] mun. Förnekarnas bön är bara en meningslös gest.

Honom tillkommer den verkliga åkallan; och de afgudar hvilka de åkalla utom Honom, skola ej bönhöra dem i något, om icke liksom den är bönhörd hvilken utsträcker sin hand mot vattnet, att det må komma till hans mun, men det kommer icke till honom : de otrognes åkallan är blott fåfäng.