فَإِذَا مَسَّ ٱلۡإِنسَٰنَ ضُرّٞ دَعَانَا ثُمَّ إِذَا خَوَّلۡنَٰهُ نِعۡمَةٗ مِّنَّا قَالَ إِنَّمَآ أُوتِيتُهُۥ عَلَىٰ عِلۡمِۭۚ بَلۡ هِيَ فِتۡنَةٞ وَلَٰكِنَّ أَكۡثَرَهُمۡ لَا يَعۡلَمُونَ٤٩

När en olycka träffar någon, anropar han oss. Sedan, då vi bevisat honom en nåd, säger han: "jag visste nog, att jag skulle undfå den." Nej! det är en pröfning; dock, de fleste af dem veta det icke.

Och när ofärd drabbar människan, åkallar hon oss, men när vi skänka henne ett nådebevis från oss, säger hon: »Jag har fått det på grund av kunskap.« Nej, det är en prövning, men de flesta av dem veta ingenting.

NÄR MÄNNISKAN drabbas av ett ont, anropar hon Oss [om hjälp]; men när Vi skänker henne av Vårt goda, säger hon: "Detta får jag på grund av min kunskap [och min klokhet]." Nej, detta [goda] är en prövning, men de flesta inser det inte.

När ett ofall träffar menniskan åkallar hon oss; men sedan då vi sätta henne i besittning af våra välgerningar, säger hon: jag har fått det blott genom min visdom. Långt derifrån, det är en profiling; men de fleste af dem äro okunnige.