يَٰنِسَآءَ ٱلنَّبِيِّ لَسۡتُنَّ كَأَحَدٖ مِّنَ ٱلنِّسَآءِ إِنِ ٱتَّقَيۡتُنَّۚ فَلَا تَخۡضَعۡنَ بِٱلۡقَوۡلِ فَيَطۡمَعَ ٱلَّذِي فِي قَلۡبِهِۦ مَرَضٞ وَقُلۡنَ قَوۡلٗا مَّعۡرُوفٗا٣٢

O profetens hustrur! I ären icke såsom andra qvinnor. Om I frukten Gud, så varen ej för milda i edert tal, ty då kan begär väckas hos den, i hvilkens hjerta en svaghet finnes, utan yttren Eder allvarligt.

I profetens hustrur, I ären ej som andra kvinnor; om I frukten Gud, så varen ej för inställsamma i edert tal, så att den, som har krankhet i sitt hjärta, får begärelse, utan fören ett tillbörligt språk!

Hustrur till [Vår] Profet! Ni skiljer er från alla andra kvinnor, om ni fruktar Gud. Var inte [för] mjuka och tillmötesgående i ert tal så att den som har ett sjukt hjärta fattar begär [till er], men använd ett artigt och vänligt språk som sig bör.

O, J profetens qvinnor! J ären ej liksom andra qvinnor, om J frukten Gud; alltså varer ej för lena i talet, att ej den i hvars hjerta är lustans sjukdom må få åtrå, utan taler ett passande språk.